Hur verkligt är egentligen hotet om ett kärnvapenkrig?
– Hotet som finns idag är det största sedan kalla krigets slut. Alla kärnvapenländer moderniserar sina arsenaler och utan ett tydligt mål om en värld helt fri från kärnvapen finns risk att andra länder anser sig behöva egna kärnvapen, som Saudiarabien, Egypten och Turkiet. Donald Trumps prat om att Sydkorea och Japan skulle bli säkrare med egna kärnvapen kommer åt själva kärnan i problematiken. Det finns inga rätta händer för kärnvapen.
I vilka länder finns det kärnvapen idag?
– USA, Ryssland, Kina, Storbritannien och Frankrike var de första kärnvapenländerna. 1986 avslöjades Israels kärnvapen och på 90-talet även i Indien och Pakistan. Nordkorea provsprängde redan 2006. Men USA har också kärnvapen utplacerade i Tyskland, Turkiet, Italiet, Nederländerna och Belgien.
Pågår det en upprustning eller nedrustning av kärnvapen i världen?
– Det faktiska antalet kärnvapen har minskat sen 80-talet, men det ger inte en rättvis bild av läget. Förintelsekapaciteten hos dagens kärnvapen är större än tidigare. Alla kärnvapenländer har program för upprustning och modernisering av sina kärnvapen, och i den meningen rustas det upp. Runt om i världen pågår planering av kärnvapenattacker som kan ödelägga städer och döda civila människor. Jag skulle säga att det är ett högst verkligt hot.
Vilka skulle konsekvenserna bli om en medelstor atombomb släpptes över centrala Uppsala?
– Det skulle innebära en total förödelse av hela staden. Inom en halvmils radie skulle allt liv utplånas omedelbart, och upp till 2,5 mil från centrum skulle människor drabbas av allvarliga brännskador med stort lidande. Akademiska sjukhuset skulle ligga i grus och vårdpersonalen skulle vara döda. Det är osannolikt att tro att bara en stad skulle drabbas av attacken, men det ger en viss förståelse för förödelsen. Det här är en fråga som angår alla människor i världen. Vi vet att även ett litet begränsat krig på andra sidan jorden skulle få globala följder för massvis med människor.
Den 7 juli antog FN ett globalt förbud mot kärnvapen. Vad innebär det i praktiken?
– Kort och gott så innebär det ett förbud mot kärnvapen. Det omfattar i stort sett alla steg från att planera, utveckla, inneha, hota om och att faktiskt använda kärnvapen. Det förbjuder också stater att understödja andra länder att utföra dem här aktiviteterna. Förbudet har drivits fram av de kärnvapenfria länderna tillsammans med det civila samhället, och det har koordinerats av ICAN. Det är ett uttryck för att folk inte accepterar att leva under kärnvapenhotet från ett litet antal länder.
Länderna med kärnvapen har inte varit en del av avtalet och verkar inte heller ha för avsikt att underteckna det. Blir det inte tandlöst då?
– Nej. Deras reaktion på förbudet är ett bevis på motsatsen, precis som att de nu vill få andra att inte stödja avtalet. Avtalet påverkar redan kärnvapenländerna, trots att det inte har trätt i kraft. Det handlar om att förändra normer och det här är det första avtalet som tydligt deklarerar att det är förbjudet att använda kärnvapen.
Men kemiska vapen är ju också förbjudna. Trots det har det använts i bland annat Syrien.
– Men det fick också omvärlden att reagera oerhört starkt och reaktionerna visade att kemvapen inte är legitima att använda. Förbudet har gjort att tröskeln för att använda kemvapen har höjts, och så var det inte innan förbudet. Det är inte längre accepterat att hota med eller använda kemvapen.
Känns det inte uppgivet att jobba med den här frågan?
– Det är tre steg framåt och fyra bakåt ibland, men jag tycker nog att vi har fått ett genombrott i frågan. Idag pratar man om kärnvapen som den potentiella katastrof som faktiskt utgörs. Att fredspriset gick till ICAN är ett riktigt erkännande av vårt arbete.
patrik.dahlin@unt.se