Mötet med Hlib, en 25-årig veteran som skadats svårt i en skjutning och sedan tillfångatogs av ryssarna, berörde Mikael Oscarsson starkt. "Han är lika gammal som min egen äldste son."
Den unge mannen, Hlib, är bara 25 år och redan veteran.
Han skadades svårt när huset han satt i blev nerskjutet och han begravdes i rasmassorna. Bland mycket annat blev han blind på ena ögat. Direkt efter skjutningen tillfångatogs han av ryska soldater och blev kvar i fångenskap i 17 dagar.
Han är lika gammal som Mikael Oscarssons äldste son.
– Det var hemskt att höra hur illa han blev behandlad och hur han användes av rysk propaganda-tv.
Under stort hemlighetsmakeri reste riksdagsledamoten i måndags mot Kiev tillsammans med sina kollegor i riksdagens försvarsutskott. Först nu, när han är hemma igen, får han berätta vad han varit med om.
– Vi var inbjudna av Ukrainas försvarsutskott. De berättade hur oerhört tacksamma de är för vår hjälp, och så fick vi en flera timmar lång genomgång av hur kriget ser ut vid fronten just nu.
Hoppades de påverka er att stötta ännu mer?
– Ja, det är klart, de är ju mitt i ett brinnande krig. De har behov av hjälp med minröjning, mer luftvärn och ammunition. Och så ber de ju om Jas Gripen, säger Mikael Oscarsson, som hoppas att Försvarsmaktens pågående utredning ska resultera i att Sverige kan avvara några Jas-plan till Ukraina.
– Deras kamp är ju en kamp för oss också. Om de förlorar finns inget fritt Ukraina kvar, och då kommer Rysslands hot ännu närmare Sverige.
Förstörelsen var stor i Butja-Irpin-området, berättar Mikael Oscarsson.
Det var mötet med Hlib som berörde honom mest. Det, och besöket i staden Butja.
Många minns nog rapporterna i april förra året, då Ukraina tog tillbaka staden från Rysslands invasion och hittade flera hundra kroppar i en stor massgrav. Mikael Oscarsson kommer ihåg känslorna när han läste nyheterna och såg inslagen på tv, men det här var en helt annan sak.
Nu stod han själv framför avgrunden i marken.
– Det här var ju människor som skulle skyddas, alla civila uppmanades att bära vita armbindlar. Men Ryssland har visat total respektlöshet för krigets lagar. Man saknar ord över ondskan.
Orden rinner ur honom. Han berättar om den extrema förstörelsen i Butja och grannstaden Irpin, om ukrainarnas skräck att Ryssland ger sig på elförsörjningen i vinter – men också om hur måna ukrainarna är om att bygga upp det som förstörts igen.
På platsen där massgraven upptäcktes finns nu ett minnesmärke med namnen på de personer som kunnat identifieras. "I det gula huset bodde en mamma och hennes barn. Alla hittades i massgraven", berättar Mikael Oscarsson.
En av nätterna gick flyglarmet i huvudstaden Kiev, och Mikael Oscarsson och kollegorna fick ta sig till närmaste skyddsrum.
– Då blev det väldigt påtagligt. Vi hade ju sett konsekvenserna av kriget med egna ögon hela dagen, från förstörda hus till människor med amputerade armar.
Hos de ukrainska ledarna finns rädslan att omvärlden ska glömma bort kriget, och att hjälpinsatserna ska ebba ut, berättar Mikael Oscarsson. Men själv litar han på att både svenska folket och riksdagen fortsatt är överens om att stödet ska fortsätta.
Och han glömmer inte vad han sett.
Hur tror du att det här påverkar dig som politiker?
– Jag var övertygad om att vi måste hjälpa Ukraina innan jag åkte dit, och jag är ännu mer övertygad nu. Det har varit viktigt att se att det vi gjort har haft betydelse. Men det påminner också om den fria världen krymper och därför är det viktigt att vi skyndar på vår egen uppbyggnad av försvaret och bygger upp en bättre beredskap.