När Bosse Pettersson var 15 började han med judo, och som vuxen har ju-jutsu varit en mycket viktig del av hans liv. "Kampsport passar mig eftersom strukturerna är så tydliga. Genom sporten får jag också ut en del ångest. Jag brukar säga att kampsport, humor och hårdrock är de tre grejer som tagit mig igenom dåliga perioder."
Bosse Pettersson bor i en lägenhet högst upp i ett av Industristadens nybyggda tegelhus, med Fyrisån alldeles om hörnet. Utanför vardagsrumsfönstren är himlen klarblå. Det är vår i luften.
Bosse Pettersson ser skeptisk ut när han tittar på den solbelysta balkongen.
– För mig är det mest jobbigt att det blir ljusare. Jag har alltid haft svårast för somrarna, då man ska ha semester och vara så glad. Jag tampas ofta med fredagsångest. När alla andra bara "yiihaa, fredag" känner jag "nej, inte fredag". Jag gillar inte alltid att vara ledig, för då faller hela den struktur jag behöver för att må bra. I stället sitter jag där med mina tankar och mitt mörker.
Bosse Pettersson skakar på huvudet och skrattar åt sig själv medan han slår sig ner i en sammetsfåtölj, med ryggen åt den soliga balkongen.
Han känns precis som i radion. Lättsam, skämtar mycket. En stor dos självdistans. Vänlig. I 22 år har han varit programledare och producent på P4 Uppland och blivit en känd och populär röst inte bara i det dagliga lokala nyhetsflödet utan också tidigare i rikstäckande program som Kombi och Karlavagnen.
Jag undrar om det är en fasad: spelar han glad?
– För det mesta inte. På jobbet har jag den struktur jag behöver för att ha kontroll på tillvaron. Det hjälper mig att må bra. Jobbet är otroligt viktigt för mig. Jag älskar att jobba! Då är jag kreativ, kommer in i ett flow.
Hur mår du just nu?
– Bra. Men nu är det onsdag. Om du hade kommit en dålig lördag hade du mött en helt annan person. Vissa dagar får jag ta timme för timme, medan det ibland kan gå dagar eller veckor utan dåliga perioder.
Bosse fick se psykisk ohälsa och dess konsekvenser på nära håll redan som barn. Hans mamma var i perioder djupt deprimerad, suicidal och blev i omgångar tvångsintagen på Ulleråker. Bosse har ett tydligt minne av hur två poliser och en psykiatriker i vit rock kom och hämtade mamman i familjens villa. Hur hon lugnt bad om att få ta med sin egen kudde eftersom hon skulle bli intagen en längre tid.
– Att åka och hälsa på henne på julafton och sedan se henne bli inlåst igen var såklart jättejobbigt. Pappa fick bli en riktig superhemmapappa: ha hand om fyra barn, hemmet och sitt jobb. Jag har superfina minnen från barndomen också, men många är tuffa.
Så här i backspegeln inser Bosse att han själv började må dåligt redan på högstadiet. Hans knogar var nästan alltid svullna efter att han slagit in dem i väggar.
– Jag hade så mycket oro i kroppen som blev till en ilska som jag inte fick ur mig på något annat sätt. På den tiden pratade man ju aldrig om självskadebeteende, men nu som vuxen har jag förstått att det var det det var. Den inre smärtan blir lättare att tygla när man känner fysisk smärta.
Bosse Pettersson har tre syskon, här syns han till höger tillsammans med sin bror Pelle. Under somrarna mådde deras mamma ofta bra, men under övriga året mådde hon i perioder mycket dåligt och blev i omgångar tvångsintagen på Ulleråker. "Att åka och hälsa på henne på julafton och sedan se henne bli inlåst igen var såklart jättejobbigt. Jag har superfina minnen från barndomen också, men många är tuffa", säger Bosse.
Ända sedan dess har Bosse Pettersson brottats med starka känslor som växlar snabbt och som han har svårt att hantera. Glad ibland, däremellan perioder med mycket ångest, oro och destruktiva tankar.
Hans strategi för att hålla näsan ovanför vattenytan är minutiös struktur. På jobbet är han känd för sitt pedantiskt välordnade skrivbord. Här hemma i lägenheten tycks ordningen också total. Soffkuddarna är prydligt arrangerade, köksbänken skiner och i hallen är det bara mina skor som står snett.
Den mörkblå kavajen Bosse har på sig lade han fram i går kväll, precis som han alltid väljer kläder kvällen innan. Han vill kontrollera allt som går att kontrollera.
– Jag verkligen hatar överraskningar. När det är kaos inombords krävs ordning runtomkring.
Men att sända direktsänd radio eller leda idrottsgalor som du gör ... då kan väl vad som helst hända?
– Nej, för jag står vid kontrollbordet. Jag har stenkoll på varenda minut. Jag har ingenting emot att stå på en scen, så länge det är jag som styr. Att däremot sitta i publiken och plötsligt bli utvald att komma upp på scenen – nej aldrig!
Bosse Pettersson säger att han hatar överraskningar eftersom han vill ha kontroll. Att sända direktsänd radio är dock inga problem. "Nej, för jag står vid kontrollbordet. Jag har stenkoll på varenda minut." Här sänder han morgonprogrammet Pettersson och Blomqvist tillsammans med Janne Blomqvist 2006.
Saker som att gå på middag hos vänner, sånt han egentligen tycker om, kan innebära timmar av ångest innan. Först en stund in på middagen brukar det släppa.
– Jag vet faktiskt inte varför. Kanske är det att jag inte har kontroll, jag vet nämligen aldrig när ångesten slår till. Därför har jag också svårt ibland att sova borta. Alla gånger som kompisarna föreslagit olika saker, som att dra till Norrland och fiska och sova över fyra nätter ... Superkul! Men jag vill inte utsätta mig för det då jag inte vet hur jag kommer att må. Jag har aldrig berättat varför, utan skyller på att det inte passar. "Fan Bosse du kan ju aldrig" säger de.
När barnen kom, och med dem det ofrånkomliga småbarnskaoset, växte behovet av strikta rutiner. Bosse konstaterar att det gått åt enormt mycket energi för att hålla inne ångesten inför barnen. Han har velat skydda dem från det han såg i sin barndom. Men hans hetsiga humör har ibland gått ut över dem.
Han tystnar och tänker en stund.
– Det låter hemskt. Jag älskar mina barn över allt annat. Det som händer när jag blir så där arg är, vilket jag förstått först nu på senare tid, att jag kastas tillbaka till de perioder då min mamma mådde dåligt. Om jag kom hem efter skolan och diskbänken var full av disk betydde det att mamma låg i sängen. Då fick jag först städa upp innan jag satte mig med läxorna. Så det är egentligen gamla obearbetade känslor av ledsenhet som tar sig uttryck i ilska.
Bosse Pettersson har under sina år på P4 Uppland blivit en känd och populär röst i de lokala sändningarna, men även i rikstäckande program som Kombi och Karlavagnen. Här är en bild från 1999, alltså alldeles i början av karriären.
Under många år tog Bosse aldrig tag i sitt mående. Han bara tryckte ner och bet ihop. När han inte längre klarade av fredagsmys framför Idol med familjen, utan varje fredag behövde promenera runt i Uppsala i timmar med hårdrock i hörlurarna för att hantera ångestkänslorna, insåg han att något var riktigt fel.
– En natt 2009 låg jag hela natten och bara grät. Allt bara rann ur mig. Min fru Veronica höll om mig hela natten. Hon hade försökt flera gånger tidigare att få mig att söka hjälp och efter den natten förstod jag verkligen att jag behövde ta tag i det.
Bosse gick till en terapeut och övertalades att börja äta medicin – något han tidigare varit livrädd för efter att ha sett alla biverkningar hans mamma fick av 80-talets psykofarmaka. Familjen skaffade hund och på jobbet gick det mesta på räls.
– Allt var skitbra, men jag mådde skit. Jag fortsatte att trycka ner allt. Jag hade gått i terapi, men släppte inte in någon i mitt mörker. Jag hade tankar om att inte vilja leva.
Återigen var det Veronica, Bosses fru, som uppmanade honom att söka vård. Inte bara för hans skull, utan även för hennes: skulle hon orka stanna kvar måste han ta tag i sig själv.
"Bland män i min ålder tror jag att många mår jäkligt dåligt men inte vågar eller vill visa det. Men det finns hopp", säger Bosse Pettersson som uppmanar alla som mår dåligt att söka hjälp och att prata med sina nära om känslorna.
Efter att ha nekats hjälp på vårdcentralen – han bedömdes inte tillräckligt illa däran – hittade Bosse hos en privatterapeut den behandlingsform som visade sig vara rätt för honom: dialektisk beteendeterapi. Året var 2018, det år som kom att bli en vändning i hans liv.
– Man kan säga att det är en slags KBT-terapi med lite zenbuddism i. Vi pratar om vad som hänt, varför jag reagerar som jag gör och jag får verktyg för att hantera ilska, ångest och oro. Men terapin handlar också om att hitta en acceptans för att jag får leva med det här resten av livet.
Har du hittat den acceptansen?
– Ja, för ett år sedan. Det var jätteskönt. Jag har varit så jäkla hård med mig själv. Bita ihop, knyta näven i fickan. Inte gråta. Nu är jag inte det på samma sätt längre.
På armarna har Bosse två ljusa ärr, en livslång påminnelse om perioden i 20-årsåldern när han var längst ner på botten och inte orkade leva. Han har skämts över de där strecken hela livet. När någon frågat har han skämtat om att de är en krigsskada. Men det blev betydligt svårare att skoja bort dem när hans dotter för tio år sedan undrade. Hon var femton och hade själv börjat må dåligt i perioder.
– Jag blev så ställd, men sa till henne att jag mått dåligt och att vi kan prata mer sen.
Det skulle dröja nästan ett decennium, till i höstas, innan Bosse Pettersson satte sig ner med sina bägge barn, 21-årige sonen och den nu 25-åriga dottern. Han berättade mer ingående om barndomen, om deras farmor, om sina återkommande mörka perioder och den bakomliggande förklaringen till varför han ibland blir så fruktansvärt och omotiverat arg – att det handlar om barndomsminnen som väcks.
– Det var så otroligt fint och vackert när jag berättade. Och en sån jäkla lättnad. De var så förstående, den generationen är verkligen klok. Efteråt har vi fått en närmare relation, särskilt jag och dottern som också mår psykiskt dåligt i perioder vilket hon alltid varit helt öppen om. Det är viktigt för alla att prata om det här, kanske särskilt för män. Prata om det inom familjen!
Vad var du rädd för med att berätta för barnen?
– Att vi inte ska vara som en vanlig familj. Jag har heller inte velat att barnen ska oroa sig över mig och att barnen ska bli oroliga över att de själva ärvt detta. Jag har ju själv haft en jättestor oro för det, för det kan ju vara ärftligt. Min dotter har skämtsamt sagt: tack pappa för att jag fick den här fina genen.
Bosse Pettersson har blivit en känd röst som programledare på P4 Uppland, och är sedan två år programutvecklingschef. Här håller han i "VM i fickparkering", ett evenemang som P4 Uppland sände från Vaksala torg 2018 för att samla in pengar till Världens barn.
Bosse Pettersson har tänkt länge att han borde berätta för sin omgivning, han har bara inte vetat hur. Egentligen, konstaterar han, har han aldrig haft svårt att prata om psykisk ohälsa – så länge det inte handlat om honom själv.
– Mamma var superöppen och sa att man ska prata om sånt här som om det var ett benbrott. Så jag och mina syskon och föräldrar kan prata och skämta om hennes mående. Och i dag mår hon bra, det vill jag att du skriver. Men själv har jag nog känt att det finns en skam i samhället som gjort att jag inte berättat. Den skammen känner jag fortfarande av. Jag har heller inte velat belasta andra, inte ens de närmaste. Vad ska folk säga? Särskilt män.
Ja, vad ska folk säga tror du?
– Jaa ... jag vet inte. Jag hoppas att jag kan hjälpa någon. När jag sa till barnen att jag skulle vilja gå ut offentligt sa min dotter "klart att du ska göra det pappa". Då grät jag. Och jag gråter inte.
Varför vill du berätta?
– För att jag tycker att det är viktigt att prata om det och visa att vem som helst kan vara drabbad. Det syns inte utanpå. Jag läser artiklar om människor som mår dåligt, men de flesta är anonyma. Bland män i min ålder tror jag att många mår jäkligt dåligt men inte vågar eller vill visa det. Men det finns hopp. Sök hjälp, det gäller bara att hitta rätt terapeut och rätt form av terapi. Själv känner jag: varför sökte jag inte hjälp tidigare? Att bara pressa ner och köra på funkar inte, det pyser ut någonstans. Min terapeut sa till mig: Hur vill du att dina barn ska komma ihåg dig som pappa? Vill du att de ska komma ihåg en pappa som skrek, var arg, och kastade saker. Eller en som var kärleksfull, ganska glad och humoristisk? Det där tror jag man behöver fundera på.
– Sedan vet jag ju också att det finns jättemånga anhöriga som har det tungt. De kämpar med att skydda, de tassar på tå, vågar kanske inte ställa krav. Jag tänker att det kanske sitter en Uffe eller Kerstin därute som nu kan få kraft att ställa krav och säga att om vi ska hålla ihop i 20 år till får du söka hjälp.
Det var sedan Bosses fru Veronica ställt ultimatum som han på allvar sökte hjälp. "Jag vet att det finns jättemånga anhöriga som har det tungt", säger Bosse som hoppas att hans berättelse kan ge dem kraft att ställa krav.
På den ljusgrå vardagsrumsväggen hänger inramade bilder av skämttecknaren Jan Stenmark. Bosse pekar på en teckning med två personer där den ena säger "En dag ska vi alla dö..." och den andra svarar "Alla andra dagar ska vi det inte".
– Det där är verkligen jag och Veronica, säger han och skrattar.
– Vi är väldigt olika, och det tackar jag gudarna för. Vi har burit på det här så väldigt länge tillsammans och hon har fått skydda mig på olika sätt. Klart att det varit jättejobbigt för henne.
Hur känner du nu, nu när du vet att det kommer ut?
– Jag har funderat så länge på att berätta att det bara känns skönt. Jag vill inte dölja det längre. Folk får gärna komma fram och snacka psykisk ohälsa med mig.