Konstnärerna och formgivarna Gustaf Nordenskiöld och Jakob Solgren har en avslappnad attityd till inredning och hör inte till dem som ständigt renoverar. Men samtidigt kompromissar de inte med saker som de tycker är viktiga.
Till exempel var det lampan som bestämde lyan. Gustaf och Jakob hade grunnat och letat länge tills takhöjden äntligen stämde.
– Det är min farfars fars lampa och jag ville väldigt gärna få plats med den, berättar Gustaf, som är uppvuxen med historiska föremål omkring sig.
Farfars far hette Adolf Erik Nordenskiöld och var upptäcktsresande, och lampan fick han som en gåva när han passerade Kina på en av sina polarexpeditioner.
– För mig är det självklart att ha de här sakerna nära mig där jag bor.
De värjer sig för klyschor när de pratar om sitt hem. Att inreda med både gammalt och nytt, med saker som bär en historia, med material som har rätt uttryck – det är många som svänger sig med de formuleringarna just nu. Så många att orden lätt ekar tomma och innebörden urholkas. Men det är få som kan använda sig av dem med sådan emfas och förankring som Gustaf och Jakob. I deras tvårummare på Södermalm i Stockholm stämmer de in på pricken.
Jakob gillar precis som Gustaf att omge sig med saker som berättar något, som har varit med om något och som håller även om de blir kantstötta. Han är själv en samlare med skarpt öga för det överraskande.
– Jag gillar att använda oväntade ytor. Som målningen jag gjorde i köket som sitter i ett hörn, nästan under taket. Där sitter sällan något. Det är synd att inte använda hela rummet. Och jag tycker mycket om saker med trompe l’oeil-effekt, saker som utger sig för att vara tungt men är lätt, till exempel. Vi har en bit frigolit liggande på golvet, av konstnären Hans Isaksson. Den är egentligen gjord av aluminium.
Lägenheten har en ganska svår planlösning med en liten hall, kök och två rum i fil. Allt vänt mot norr. Men den brokiga samling av möbler, föremål, egen formgivning, skulpturer och tavlor som samsas här gör att ingen tänker på väggar och tak - man har fullt upp med att gå på upptäcktsfärd bland ärvt, bytt och fyndat. Som Thonetstolarna, inköpta på loppis för fyrtio kronor.
– Men köket har vi till exempel inte gjort något åt alls. Det ska renoveras så mycket hela tiden, fast det inte behövs, menar Gustaf.
Båda fascineras av materialens möjligheter. Gustaf har bland annat gjort sig känd för sin keramik som bär spår av hans egen kropp. Jakob med sina burkar för Svenskt Tenn och med en avbruten gren som något av ett signum. Bådas verk går att uppleva med händerna, följa linjer, inbuktningar och håligheter. Ytan och innehållet samspelar.
En oljemålning från 1700-talet som Gustaf köpt fascinerar honom inte bara för motivet utan nästan mer för hur den har kommit till.
– När det slog mig att konstnären måste ha målat den i skenet av levande ljus så känns den ännu mer mäktig!
Tavlan har Jakob hängt lite lagom asymmetriskt över en dörrpost där den samspelar med två andra konstverk i en diagonal linje över väggen. Hängningen ger alla tre ännu mer uppmärksamhet än som enskilda verk.
– Vi tänker inte jättemycket på hur vi inreder. Ting som har tillräcklig egen kraft – det kan vara genom minnen, material eller innebörd – passar alltid ihop, menar Gustaf och Jakob tillägger:
– Vi gillar blandningen. Det kan låta som en klyscha, men så är det. Det gör hemmet tillåtande. Det får inte vara så uppstyrt här hos oss.