Den 17 maj drog åskvädret in över Agersta gård, där Caroline Agerhill, 32, och Fredrik Näslin Agerhill, 37, bodde med sina tre barn i det totalrenoverade röda huset med vita knutar. De driver ridskoleverksamhet med islandshästar på gården. I grannhuset bor Carolines föräldrar och en bit bort hennes syster.
Fem minuter innan Carolines ridskolelektion ringde hon sin pappa och var orolig. Åskvädret blev allt mer intensivt.
– Jag har alltid haft väldigt stor respekt för åskan. Jag har fått det från min farfar. En gång stod han med en häst som träffades av blixten. Hästen dog, men farfar klarade sig.
Caroline minns hur farfar hämtade barnbarnen om åskan gick när de var små, ibland sent på kvällen. Han bar in dem i bilen och körde runt. Det var säkrast så. Carolines pappa försäkrade att de visst kunde ha lektion, då förra tisdagen. De skulle vara under ridhusets plåttak och det var säkert.
En stund senare small det till. Det sken, all ström gick och de förstod att blixten hade slagit ned. De trodde att det var i stallet. De kollade så att alla var okej och först verkade allt ha gått bra. Men det gick inte bra. Caroline insåg det när hon kom ut på gården och såg röken från sitt hem. Huset stod redan då i lågor.
– Jag sprang mot det och ringde 112 med mobilen. Jag visste egentligen att Fredrik och barnen inte skulle vara hemma, men jag blev ändå orolig.
Fredrik brukar vara hemma på tisdagar och ta hand om barnen. Just denna tisdag var de på uppvisning i Bälinges gymnastiksal.
– Jag hade definitivt varit inomhus ifall vi hade varit hemma. Det var ju oväder. Hur det hade gått då vet vi inte, säger Fredrik.
Han fick samtalet när han var i bilen på väg hem med barnen. De kom fram innan brandkåren. Fredrik, som tidigare har jobbat som brandman, förstod direkt konsekvenserna av vad han såg.
– Det här är kört, tänkte jag. Det var en overklig känsla. Du tror inte att det här ska drabba dig själv.
– Jag hoppades hela tiden att brandkåren skulle kunna släcka och att vi skulle kunna bygga upp det på nytt. Men det går ju inte, säger Caroline.
En vecka efter branden står vi utanför huset igen. På trätrappan ligger dottern Filippas gamla skolväska, vissa delar har smält och den är sotig. Två små röda barnskor ligger i gräset. Caroline tar upp dem och luktar.
– Jag hade hoppats att några saker som fanns i garderoben och som inte brann upp skulle klara sig. Men allt är förstört. Vi testade att tvätta kläder i 90 grader, två gånger, men de stinker ändå rök och är gulfärgade av sot.
I huset hade Caroline sitt kontor med hela ridskoleverksamheten dokumenterad.
Enligt brandutredarna slog blixten ned i telefonledningen ute på gården. All elektricitet i gårdens byggnader slogs då ut och i samband med det antändes något på Carolines hemmakontor. Något fattade alltså eld och sedan spreds elden snabbt mot övervåningen längs väggarna.
– Hela min ridverksamhet fanns där inne och jag sa direkt till en brandman: Ut med min dator! De fick ut datorn, den var sönder, men innehållet kunde räddas.
Allt annat på kontoret förstördes. Caroline vill därför att de som har bokat in sig till ridcentrets verksamhet hör av sig till henne via mejl.
– Vi har haft fullt sjå att få i gång verksamheten igen. Samma kväll som branden hade vi 35 ridskoleelever här. Det är högsäsong nu och verksamheten ska inte stanna av.
De personliga känslorna har fått stå åt sidan för företagets skull, berättar Fredrik och Caroline. Sonen Hampus, 5, har tagit branden hårdast av barnen. Filippa, 8, har haft annat att tänka på och Olivia, ett och ett halvt, är så liten.
– Hampus gråter och drömmer mardrömmar. När vi körde upp här med bilen sa han: Men alla våra pengar! Alla mina pengar! Han tänkte på sin lilla plånbok.
Nu bor familjen hos Carolines föräldrar. De har fått hjälp av familj, släkt och vänner – och även folk de inte känner har lämnat kläder och leksaker.
2009 totalrenoverades deras nu nedbrunna hem.
– Vi var väldigt noga med allt. En hel del är platsbyggt som du ser, säger Fredrik när vi står i hallen till det utbrända huset.
Där hänger döttrarnas små kappor, sotiga, på hängare. Bakom smutsen syns snickrade inredningsdetaljer som skvallrar om att allt är valt med omsorg.
– Vi sa det ofta – att vi trivs så himla bra här. Nu vill vi ha det exakt som det såg ut, säger Fredrik.
De väntar på rivningsbeslut och sedan nytt bygglov. Det nya huset ska ligga på samma plats. Och de hoppas att det står där nästa sommar.
– Det är upp och ned nu. Men ingen människa är skadad. Det här klarar man, så är det, säger Caroline och nickar långsamt.