En kvinna sitter på en filt utanför Ica vid Heidenstams torg. Ansiktet under den mönstrade schalen är ungt, det är möjligt att hon är under 20 år. Annars hade jag kanske inte lagt märke till henne. I Uppsala 2014 är tiggare en lika självklar detalj vid butiksentréer som anslag om prissänkta chips. Några spelar instrument eller ropar "pay money", men den här kvinnan är tyst. Inte heller hennes trötta ögon söker kontakt.
På andra sidan torget, i Lötenkyrkan, träffar jag prästen Hans Lindholm. Han får ofta besök av människor som kommit till Uppsala från Östeuropa för att tigga eller spela på gatorna.
– Flera hade aldrig varit i ett hus med centralvärme förut. Några av dem sade att vi borde åka och se hur de har det hemma.
Sommaren 2013 reste han, Lötenkyrkans ungdomspräst Edward Thomas och volontären Bo- Gert Lundgren, till byn Valea Seaca i nordöstra Rumänien, där många av Uppsalas tiggare har sin hemvist.
– Vi kom till dit en söndag och gick på gudstjänst i Pingstkyrkan, ett samfund som många romer tillhör. Glädjen och värmen där är något av det viktigaste jag tog med mig hem. Liksom insikten att de här människorna lever under eländiga förhållanden. I Rumänien är antizigansimen stark. En kvinna berättade att hon åker till Sverige bland annat för att slippa bli kallad kossa.
I Valea Seaca insåg Hans Lindholm vilken heterogen grupp "romer" är. En av dem han kände från Uppsala pekade på några människor i färgglada kläder och sade, där är romer.
– Jag hade tänkt på henne som rom. Men jag förstod att de hon kallade romer inte är bofasta och antagligen saknar pass. Det är inte de som kommer hit som har det sämst. Ändå är deras behov bottenlösa.
Hans Lindholms bild är att det är väldigt svårt att få jobb i Rumänien när man är rom och saknar utbildning, vilket merparten gör.
– Jag är övertygad om att de inte skulle åka i väg och tigga om de hade bättre alternativ.
När Hans Lindholm och hans ressällskap kom hem från Rumänien var de med och bildade Ekumeniska nätverket, kort- och långsiktigt stöd med och för romer i Uppsala. Där ingår olika församlingar, utvecklingsorganisationen Hoppets stjärna och Fyrisgården, där det våren 2014 startades en öppen förskola för barn till EU- migranter. Han tror att de flesta som reser hit lämnar barnen hos släktingar, men att alltför många barn bor på parkeringsplatser i Uppsala.
Uppsala Stadsmissions verksamhet för hemlösa, Mikaelsgården, tillhör nätverket. Jag kommer dit när gästerna håller på att avsluta frukosten. Föreståndare Carola Matilainen berättar att besökarna blivit allt fler.
– Vår lokal är för trång, men gästerna hanterar det bra. Tyvärr ställs två utsatta grupper- missbrukare och EU- migranter- mot varandra. Det är allas ansvar att ta hand om tiggarna, de är EU- medborgare och vi är med i EU. Här kan vi tillgodose kortsiktiga behov som mat, kläder och dusch.
Margaretha Svensson Paras, verksamhetschef på Uppsala stadsmission, berättar att man inför vintern hoppas ordna både natthärbärge och särskild mötesplats specifikt för EU- migranterna. Även öppen förskola kommer förhoppningsvis att kunna erbjudas.
– Kommunen har avsatt 1, 2 miljoner och ska leta fram lokaler, medan vi inom nätverket letar efter människor som kan vara till hjälp.
Hans Lindholm anser att rumänska staten har ett anvar de inte tar. EU har avsatt pengar för att minska romers utanförskap, men på nationell och lokal nivå finns ovilja.
– Det krävs kreativa lösningar, som inte bara handlar om att ge. Man kan se att de som spelar instrument i stället för att bara sitta och tigga har en yrkesstolthet. För att hjälpa människor ur utsatthet måste man ge dem möjlighet till motprestation. Hoppets Stjärna arbetar med byutveckling på plats i Rumänien. Det hoppas jag mycket på.
Förändringen måste börja på gräsrotsnivå, menar han. Där finns krafter som kan få med sig politikerna, visa att det rör sig om vanliga människor som vill sina barns bästa.
– De jag träffat som tigger kan inte försörja sina familjer på annat sätt, utan att bryta mot lagen. Många är djupt religiösa. Som kristen tänker jag ibland att de blivit hitsända för att påminna oss om en del av Europa som vi förträngt.
Att känna vanmakt inför tiggarnas situation tycker Hans Lindholm är naturligt. Ska man ge och hur mycket? Hans Lindholm påpekar att det kan betyda minst lika mycket att stanna och prata en stund. Allt handlar inte om pengar.
– En gång när jag gick förbi Heidenstams torg satt kvinnan som tigger där och lekte med en hund. Både hon och hunden såg så glada ut. Jag sade till hundens ägare att den där kan visst flera språk. "Hunden talar kärlekens språk", svarade ägaren.