Depressionen drabbade familjen

Solen skiner in i lägenheten vid Heidenstamstorg i Uppsala från flera håll. På mäklarspråk skulle lägenheten beskrivas som ljus och luftig. På köksbordet står en hembakad äppelkaka framdukad. Men för Tina och hennes man, Patrik Eriksson, är lägenheten förknippad med kompakt mörker. Det var här de genomled en förlossningsdepression. Nu planerar de att flytta och helst av allt vill de bygga ett helt nytt hus i Björklinge.

I dag är deras dotter Lee Eriksson Hansson drygt två år och när hon kommer hem från dagis tittar hon nyfiket fram mellan spjälorna på köksstolen. Hon väljer nöjd kakbiten med mest fyllning. Båda föräldrarna vill att hon ska sätta sig i deras knä.
- En förlossningsdepression är en lång process och alla i familjen har gått igenom den, säger Patrik Eriksson.

När Tina Eriksson Hansson fick veta att hon var gravid hade hon och Patrik nyss träffats. Hon, som då var 23 år, var störtförälskad och hade precis blivit chef på Twilfit.
- Att få barn fanns inte på världskartan, jag ville inte ha barn och trodde inte att jag skulle klara det ansvaret, säger hon.

Patrik, däremot, ville ha barn och när de gjorde ett tidigt ultraljud och kunde se fostrets hjärtat slå ställdes allt på sin spets. De skulle bli föräldrar.

Under graviditeten satsade Tina Eriksson Hansson helhjärtat på sitt arbete och gav 110, inte minst under julruschen.
- De hade en jättebra personalpolitik. Och jag mådde aldrig dåligt, inte en endaste morgon. Först i slutet av december bytte jag högklackat mot tennisskor.

Den 22 februari föddes dottern efter en normal förlossning, eller som Tina säger, klart att det gjorde ont, men inget extraordinärt.
- Men när de la henne på bröstet kände jag ingenting. Det vara bara tomt. Ingenting. Den där glädjen som folk pratat om upplevde jag inte alls. Och alla sa till mig: "Åh, är det inte underbart?"
Hon svarade jo, och log. Mest för att verka normal.

Både Tina och Patrik tycker att bilden av att få barn som förstagångsföräldrar matas med är förrädisk. Allt det där om hur fantastiskt det ska bli när barnets kommer. De hade gärna velat få mer information på mödravården om hur vanligt förlossningsdepressioner är och vart man vänder sig ifall det inträffar.

När familjen kom hem från sjukhuset kände fortfarande Tina Eriksson Hansson att något var fel. Hon sa till sin dotter att hon älskade henne, hon gav henne fysiskt närhet men inuti sig kände hon att hon inte ville ha henne.

När Patrik Eriksson blev sjuk och inlagd på sjukhus för en infektion i en fot, blev hon ensam hemma och kände skam för att inte räcka till för sin lilla dotter som var försvarslös och totalt beroende av henne.
- Utåt sett låtsades jag som om allt var bra, det var väldigt viktigt för att ingen skulle förstå hur det vi egentligen hade det. Det var ju verkligen ingenting som jag ville. På kvällarna vankade jag av och an med Lee och önskade att hon inte fanns. Det var fruktansvärt. Jag sa till Patrik att snälla, kan vi inte adoptera bort henne.

Kort därefter, när Patrik hade kommit hem igen, blev situationen än värre. Tina låg till sängs hela dagarna, men hon ville inte somna, då kom mardrömmarna. Lyckades hon ändå sova ett tag och vaknade ville hon bara fortsätta sova för att komma bort ifrån verkligheten. Hon kunde inte äta, mådde konstant illa, hade ångest och klev inte ur sin gröna morgonrock utan isolerade sig hemma.

Dagen då de åkte upp akut till Ulleråkers sjukhus har Tina inget minne av. Det var Patrik som fattade beslutet.
Där konstaterade läkare att hon hade en grav förlossningsdepression och familjen fick veta att man hade velat lägga in henna på sjukhuset men det var för stökigt på avdelningarna. I stället fick hon åka hem. Med sig fick hon medicin för att kunna sova och mot depressionen. Vid ett senare besök fick hon ångestdämpande medicin men den var för stark. Hon kunde knappt prata, reaktionerna blev fördröjda, det var som om hon befann sig i gelé och agerade i slow-motion. I det skicket ville hon inte vara i närheten av sin baby och slutade därför ta den medicinen.

Tina Eriksson Hansson blev sjukskriven. Den första tiden flyter ihop för henne. Hon blev slussad avdelningen för unga vuxna. Där hade hon velat prata en psykolog men blev hänvisad till samtal med bland annat en sköterska.
Hon led av hemska fantasier om att dottern skulle drabbas av olyckor. Men hon tänkte aldrig att hon skulle kunna göra sin dotter illa.
- Det borde ha varit självklart att få träffa en psykolog. När man är i en sådan sårbar situation kan det vara svårt att själv stå på sig, säger hon.
- Kunskapen om förlossningsdepressioner ute i vården verkar inte tillräcklig. Det finns ju de som är så sjuka att de skadar sina egna barn, säger Patrik Eriksson.

Han var den som fick ta hand om krisen när depressionen pågick.
-Utan Patrik hade jag aldrig klarat av den här tiden. Vi lever väldigt jämställt men då hängde verkligen allt på honom, han fick ta hand om mig, om Lee och allt det andra.
Dessutom var hon rädd att Patrik skulle lämna henne. Men det hade han inte en tanke på.

Var du aldrig rädd att inte klara av situationen?
- Nej, jag visste att jag måste göra det för Lees skull. Men jag fungerade som en robot. Jag blev tvungen att gå in i ett skal och kopplade bort alla känslor, säger Patrik Eriksson eftertänksamt.
Han vände sig bort även från familjemedlemmar och vänner och pratade inte med någon om hur de hade det.
-Stämningen hemma var så mörkt och bister. I själva verket var jag nog på gränsen till ett sammanbrott inombords, men ville inte vara illojal mot Tina genom att visa att jag mådde dåligt.

Den mörkaste perioden varade ungefär ett halvår. I takt med att Tina Eriksson Hansson lärde känna sin dotter alltmer och väcktes också känslorna för dottern.
-Jag minns en gång när Lee log mot mig och jag kände sig ett hugg i hjärtat. Då visste jag att det fanns hopp om livet, att jag var på rätt bana.

Successivt har hon kommit ur depressionen. I dag jobbar Tina som hotellchef på Älvkarleby turist och konferenshotell. När hon började arbeta igen blev det en flykt undan problemen. På jobbet kände hon sig trygg och förvissad om att hon var duktig.

Förlossningsdepressionen har slitit på deras förhållande. De hamnade i destruktiva mönster och ibland kunde de räcka med ett ögonkast för att väcka ilska hos den andra. Båda två går i samtalsterapi och tillsammans bearbetar de sina upplevelser.
På plussidan är att Patrik Eriksson har kommit nära sin dotter och Tina vet att hon aldrig kan ta kärlek för givet.
- Jag känner mig inte rädd numera, jag vet vad vi gått igenom och att vi klarade det och kommit ut på andra sidan. Vad kan bli värre?

De tycker inte att de fått tillräcklig hjälp att gå igenom sitt trauma och önskar att det fanns stödgrupper för föräldrar som drabbats av förlossningsdepression. Att dela sina erfarenheter med andra i samma situation anser båda två skulle ha varit till hjälp.

Depressionen drabbade familjen

Graviditeten gick lekande lätt liksom förlossningen. Men när dottern föddes hade Tina Eriksson Hansson inga känslor för henne. Hon ville helst av allt adoptera bort henne. Förlossningsdepressionen drabbade hela familjen.