Ny information kommer hela tiden och ännu mer är att vänta. Men den person som rimligen är gärningsmannen är gripen och anhållen och förhördes i går av norsk polis. Finns det fler inblandade?
Uppgifter i går tydde på att så kunde vara fallet. Den anhållne har tydligen själv haft vapen och vapenlicens. Kunskap om hur man tillverkar sprängladdningar finns spridd i extremistkretsar. Terrorattackens skala är inte i sig ett argument för att förutsätta en stor konspiration. Det är fullt möjligt för en eller ett par personer att förbereda och genomföra en attack av detta slag.
Att fråga efter motiv till sprängdådet mot regeringskansliet och massakern i ungdomslägret ter sig nästan oanständigt. Ordet motiv antyder någon typ av sammanhängande resonemang som leder fram till en genomtänkt slutsats. Men det finns inga tänkbara motiv eller resonemang som skulle kunna ge en begriplig förklaring till detta eller andra terrordåd.
Däremot finns förvirrade föreställningar om världen, olika varandra på ytan men påfallande lika varandra i sin inre uppbyggnad. Vi har att göra med tankemönster där allt – personliga motgångar och olyckor och de ofullkomligheter som ofrånkomligen finns i varje samhälle – projiceras på en viss grupp, en organisation eller på hela samhället och dess institutioner.
Den anhållne tycks ha projicerat hatiska föreställningar av detta slag på muslimer, på den norska staten och på ett av de partier, Arbeiderpartiet och dess ungdomsförbund, som bär upp den norska demokratin. Det är inte svårt att se att tankemönstret är detsamma som i andra sammanhang lett till attacker mot judar, kristna, invandrare eller andra grupper. Sådana attacker riktas också mot demokratin och dess grundprinciper om samma mänskliga och medborgerliga rättigheter för alla och ibland också direkt mot partier och politiker som förknippas med dessa.
Ansvaret för terrorhandlingar bär givetvis bara den eller de som utfört dem, hjälpt till med dem eller beordrat dem. Däremot borde alla känna ett ansvar för att samhällsklimatet inte förändras och urartar på ett sätt som gör att våldshandlingar slätas över, förlänas en sorts legitimitet eller rent av ett romantiskt skimmer. Men det är ett tragiskt faktum att grov hets- och hatpropaganda mot utpekade grupper i vår tid fått en utbredning – också i Sverige och Norge – som under många år dessförinnan var förskonade från.
Tydligen har den anhållne mannen ägnat sig åt just sådant i de former som i dag möjliggörs genom sociala medier. Numera kan i anonymitetens skydd små grupper av extremister trissa upp hatstämningar, mot enskilda lika väl som mot hela grupper utan att någon uppenbar gräns finns för hur långtgående följderna kan bli.
Naivitet inför extremisters missbruk av det öppna samhällets alla möjligheter är farlig. I ett öppet samhälle kan alla röra sig fritt på gator och torg eller, till exempel, skaffa en båt. I ett öppet samhälle ligger regeringsbyggnaderna på adresser som alla känner till och politiker och statstjänstemän rör sig som alla andra ute i samhället. Inget annat ät acceptabelt.
Men öppenheten kräver också klokhet. Morden på Olof Palme och Anna Lind visar att viktiga politiker alltid måste ha ett diskret skydd i närheten också när de går på stan i privata ärenden. Nu frågar många hur det var möjligt att ungdomslägret, med dess rad av kända talare kunde få genomföras utan polisskydd och hur det var möjligt att få in sprängladdningen i en av regeringsbyggnaderna.
Hade händelseförloppet blivit ett annat så hade ett av offren i Norge kunnat vara statsministern. Hade gärningsmannen planerat lite annorlunda så kunde attacken ha riktats mot någon annan typ av forum för debatt och demokratiska beslut.
Att vem som helst av oss utan risk för liv och säkerhet kan engagera sig i arbete för demokratiska värderingar är själva grunden för det öppna samhällets bestånd. När demokratin attackeras är det bästa svaret att fler engagerar sig, i demokratiska organisationer och partier.