Dagens bromsmediciner håller hiv-infektionen under kontroll och det kan räcka med en tablett om dagen för att leva som vanligt. Men många hiv-positiva har besvärliga biverkningar.
Det är ändå en enorm utveckling på bara några årtionden, på 1980- och under första hälften av 1990-talet dog hiv-positiva i Sverige i immunbristsjukdomen aids.
– Förr var det många olika tabletter. I dag är behandlingen betydligt enklare och en del behöver bara ta en tablett om dagen livet ut, säger Helena Berggren, infektionsläkare vid Akademiska sjukhuset i Uppsala.
I dag finns cirka 20-25 olika bromsmediciner mot hiv, vilket innebär att varje hivsmittad person kan få just den medicin som passar individen.
– Som läkare tittar jag på hur personen reagerar på en viss typ av läkemedel, om det uppstår biverkningar och om det finns risk för resistens. Sen skräddarsyr man det som passar bäst, säger Helena Berggren.
Det tar en till två månader från att behandlingen startar till att virus inte går att hitta längre i blodet. Det kallas för odekteterbara virusnivåer.
Men man kan ändå inte säga att viruset försvunnit. Det kan ligga gömt i kroppens lymfkörtlar. Skulle man glömma att ta sin tablett kan det ta sig fram på nytt i blodet.
– Man utvecklar inte resistens om man har bra bromsmedicin. Det är om man slarvar med medicin som de sovande virus kan börja föröka sig och utveckla resistens, säger Helena Berggren.
En del preparat påverkar blodfetter negativt och ger ökad risk för kärlsjukdom och diabetes. Har personen redan höga blodfetter väljer man då en annan medicin. Vanliga biverkningar är också yrsel, mardrömmar, illamående och diarré.
Hiv-positiva personer i Sverige kan leva ett gott liv men det finns ännu ingen mirakelkur som helt tar bort infektionen. Men kanske i framtiden? Det pågår forskning för att få fram ett vaccin samt läkemedel som hittar det sovande viruset och dödar det så att de aldrig kommer tillbaka.
Medicinskt sett är hiv-behandlingen enkel. Det svåraste är att acceptera sin livslånga sjukdom. Man ska äta medicinen resten av sitt liv, ha med den på resan, kanske när man blir bortbjuden. Och varje dag ta ställning till om man vill och kan berätta om sin sjukdom.
– Det blir en chock när beskedet kommer. Sen uppstår alla följdfrågor: ska jag berätta för min familj? Mina vänner? Kan jag hålla det hemligt? Vill jag det? Jag rekommenderar att man anförtror sig till minst en nära vän. För mig är hiv framför allt en sjukdom som handlar om acceptans, säger Helena Berggren.