Hilma Lundwall är fjorton år och öppnar Veckorevyn. På ett uppslag ger en leende livscoach henne tips om hur hon ska få mer självförtroende. ”Killar gillar tjejer med ett stort självförtroende” säger livscoachen. Hon vänder blad. ”Killpanelen” står det med rosa bokstäver. Tre vuxna män delar med sig av sina tankar om hur de vill att tjejer ska vara, klä sig och se ut. Den här gången svarar de på vilka slags underkläder de gillar på tjejer. Hon bläddrar vidare. Modellerna är smala och har perfekta hårsvall. De är riktigt snygga tycker Hilma. Så vill hon också se ut.
Själv är hon är alldeles för stor. Både kurvig och lång. För mycket kropp. Hilma får ett osunt förhållande till mat och sin egna vikt. Sedan fastnar tankarna på brösten. De har tappat sin tidigare form. Nu är de som påsar. Slappa och fula.
Åren går och hon mår dåligt över sin kropp. Det gör kompisarna också. Ingen är nöjd. Varför blev det så här? Hilma växte upp med en familj som hade en mycket avslappnad syn på kroppen, och när hon var liten brydde hon sig inte så mycket om vad andra tyckte. Hon körde sitt eget race och var en ganska uppkäftig unge.
För ett år sedan får hon nog. Hon skäms över att hon skäms över sin kropp. Men Hilma har en idé. Hon håller upp kameran mot sina bröst och trycker av en bild. Sedan lägger hon ut den på instagram.
– Jag tänkte att om jag fixar att publicera en sådan bild kan vi hjälpa varandra. Jag hoppades få andra att våga, och då skulle jag må bättre. Det var viktigt att frigöra mig från mina komplex. Jag var instängd i dem, säger Hilma Lundwall.
Bilden var början på fotoprojektet ”Tuttar” som ställs ut på Lava bibliotek&verkstad i Kulturhuset i Stockholm den här månaden. Utställningen inleds med ett vernissage på lördag.
– Det känns fantasktiskt kul, blandat med en stress och prestationsångest. Men jag kommer att njuta!
Det var många som hörde av sig till Hilma Lundwall efter hon lade upp den där bilden på Instagram för ett år sedan. Idén och förfrågan om att fota andra spred sig bland bekanta. Hon ställde upp en provisorisk studio i sin etta i Luhagen och bjöd över de kvinnor som hade hört av sig. De pratade över varsin kopp kaffe. Ibland länge. Sedan klädde kvinnorna av sig.
– Vissa har varit superbekväma, och andra inte. Men eftersom det var de som hört av sig till mig så var det på deras villkor. Jag hade också velat det om någon skulle ställa upp på något liknande. Det är en sårbar grej att fota den nakna kroppen.
Totalt fotade hon nästan femtio kvinnor. En del hade mått dåligt och känt sig obekväma i sina kroppar. Andra hade slutat att bry sig över hur de såg ut. Hilma var särskilt imponerad av de kvinnor som hade haft bröstcancer.
– När jag sade till en kvinna att jag tyckte att hennes kropp var vacker sade hon bara ”jaha”. Hon var helt obrydd. Det var nästan provocerande. Hon och de andra jag fotade som hade haft bröstcancer var så avslappnade och tacksamma över att kroppen hade klarat av alla påfrestningar. De äldre kvinnornas attityd var likartad. De menade att kroppen ser ut som den gör. Vad spelar det för roll? Den har kanske fött barn eller gått igenom sjukdomar. Deras berättelser har fått mig att inse mer och mer att kroppen är själens hem. Det bästa är väl att den fungerar som den ska?
Under hösten förra året hörde Hilma Lundwall av sig till olika gallerier i Stockholm och Uppsala, men det var inget ställe som kändes rätt. Hon ville ställa ut på ett ställe där det skulle kännas naturligt för en tonåring att vara. Dessutom ville hon kunna ta in skolklasser och ha workshops. Men mötena gick inget vidare. Det var alltid något som skavde. Hon hade ett särskilt dåligt möte på Uppsala Konstmuseum. De var skeptiska till att tonårspojkar skulle få se bröst, och att visa upp kvinnor som haft bröstcancer för ungdomar.
– Uppsalas konstscen är snäv. Det finns inte plats för något politiskt. Jag har försökt räta ut frågetecken. Jag skrev om vårt möte till chefen, men han har inte hört av sig. Det är konstigt att ett konstmueum 2015 ifrågasätter att tonårskillar ska få se bröst. Det blir konstigt att exkludera en hel grupp. Det kanske kommer att vara lite ovant för dem att se oretuscherade bröst, men det kommer att vara nyttigt för dem.
Utställningen ”Tuttar” har redan innan vernissage fått en stor uppmärksamhet på Facebook, där flera tusen personer har klickat i att de ska komma. Hilma har fått både positiv och negativ kritik. Dessutom har utställningen av en del kommit att misstolkas för att vara en del i den aktuella ”free the nipple”-rörelsen.
– Det handlar inte om en avsexualisering av kvinnobrösten. Jag vill bara visa hur vi faktiskt ser ut.
Hilma Lundwall vill bli en motpol mot det som fått henne att må dåligt. Hon vill bli en motpol till bilderna i Veckorevyn som fick henne att hata sin kropp. En motpol mot allt och alla som säger att det bara finns ett utseende som duger.
– Jag hoppas att människor kommer förstå att idealet vi jagar är ett jävla påhitt. Något vi skapar. Det finns ingen som ser ut så. Inte ens modeller. När vi jagar det här idealet blir alla exkluderade. Jag vill ersätta illusionen med verklighet. Ingen ska behöva känna sig som ett undantag.
Till slut kom hon i kontakt med Lava bibliotek&verkstad som ligger i Kulturhuset i Stockholm. Det är en plats som riktar sig till tonåringar och unga vuxna.
– Jag hade behövt en sån här utställning när jag var sexton. Jag vill inte att andra ska känna samma sak jag jag gjorde. I dag har jag kommit förbi det. Jag hatar inte längre min kropp.