Men att Miri har blivit tagen i örat av sina överordnade förändrar ju inte det synsätt och, får man säga, den bristande bildning som ligger bakom det ursprungliga beslutet. Visst går det att delvis förstå Miris resonemang. Främst de tidiga Tintinhistorierna speglar en tidsanda och fördomar som känns minst sagt unkna.
Det är dock inte bibliotekens uppgift att sortera ut ”misshaglig” litteratur. Och några obehagliga fullblodsrasister lär det inte bli av de trettonåringar som låter sig fascineras av den belgiska reporterns äventyr. Tintin är ju så oerhört mycket mer än de tidiga albumens rasstereotyper.
För att förstå detta måste man dock ha läst Tintin och det har Behrang Miri nog inte gjort. Har han läst, har han i så fall läst mycket slarvigt. Miri anklagar ju inte bara själva historierna, utan även Tintin själv för att vara ett dåligt föredöme. Det rimmar illa med den Tintin som i Castafiores juveler är den ende som inte misstänker albumets romer för en juvelstöld utan tvärtom rentvår dem, eller samma Tintin som i Solens tempel griper in när quechuapojken Zorrino angrips av vita översittare, för att nämna några exempel.
Och just det: några ”flygande mattor och turkar som röker vattenpipor” återfinns inte i Tintinalbumen. En flygande matta återfinns visserligen i Ture Sventon, men i ett helt annat sammanhang.
Visst har Tintin sina sidor, men det är en serie med stora kvaliteter och som sådan är den ett i givet inslag i barn- och ungdomsbibliotek. Det borde rimligen också en konstnärlig ledare på Kulturhuset ha insett.
Några timmar på förmiddagen. Längre än så tog det inte för Behrang Miri, konstnärlig ledare på Kulturhuset i Stockholm, att i går gå från att vilja kasta ut Tintin från bibliotekshyllorna till att be om ursäkt och förklara att han inser ”att det är fel att plocka bort litteratur”. Därmed skulle frågan kunna vara utagerad.
Men att Miri har blivit tagen i örat av sina överordnade förändrar ju inte det synsätt och, får man säga, den bristande bildning som ligger bakom det ursprungliga beslutet. Visst går det att delvis förstå Miris resonemang. Främst de tidiga Tintinhistorierna speglar en tidsanda och fördomar som känns minst sagt unkna. Det är dock inte bibliotekens uppgift att sortera ut ”misshaglig” litteratur. Och några obehagliga fullblodsrasister lär det inte bli av de trettonåringar som låter sig fascineras av den belgiska reporterns äventyr. Tintin är ju så oerhört mycket mer än de tidiga albumens rasstereotyper.
För att förstå detta måste man dock ha läst Tintin och det har Behrang Miri nog inte gjort. Har han läst, har han i så fall läst mycket slarvigt. Miri anklagar ju inte bara själva historierna, utan även Tintin själv för att vara ett dåligt föredöme. Det rimmar illa med den Tintin som i Castafiores juveler är den ende som inte misstänker albumets romer för en juvelstöld utan tvärtom rentvår dem, eller samma Tintin som i Solens tempel griper in när quechuapojken Zorrino angrips av vita översittare, för att nämna några exempel.
Och just det: några ”flygande mattor och turkar som röker vattenpipor” återfinns inte i Tintinalbumen. En flygande matta återfinns visserligen i Ture Sventon, men i ett helt annat sammanhang.
Visst har Tintin sina sidor, men det är en serie med stora kvaliteter och som sådan är den ett i givet inslag i barn- och ungdomsbibliotek. Det borde rimligen också en konstnärlig ledare på Kulturhuset ha insett.
