Den demokratiska freden
Men han kunde ju inte gärna avböja. Om det tal han höll i Oslo i torsdags motsvarade den norska Nobelkomitténs förhoppningar är osäkert. Men talet var starkt och ideologiskt, och ett av de hittills viktigaste under Obamas presidenttid.
I det ligger också att det som Obama sade inte alltid varit självklart för USA:s ledare. Ansvaret, plikten att försvara det egna landet och dess medborgare, är självklar men varje amerikansk president hade inte kunnat säga det som Obama sade.
Inte ens hans iakttagelse att ingen icke-våldsrörelse i världen hade kunnat stoppa Hitler eller att förhandlingar inte lär kunna avhålla al-Qaida från att utlösa massmord är självklar för alla. President Roosevelt hade en stor inhemsk opinion emot sig när han ville stödja Storbritannien under andra världskriget och först Japans angrepp på Pearl Harbor gav honom det manöverutrymme han behövde. Amerikansk isolationism är granne med amerikansk självtillräcklighet och båda attityderna finns såväl i höger- som i vänstervarianter i amerikansk politik.
Obama gjorde en väsentlig distinktion mellan "heliga krig" som kan motivera vilka skändligheter som helst och "rättvisa krig"som måste präglas av strävan efter proportionalitet och skydd för civila. Han fick applåder för sina markeringar om tortyr och om fånglägret på Guantanamo. Här finns en tydlig skillnad gentemot George W Bush. Detsamma gäller Obamas attityd till internationella organisationer och till USA:s traditionella allierade - han eftersträvar samverkan medan Bush snarast tycktes se både FN och Nato som irritationsmoment.
Varaktig fred, sade Obama, kräver betydligt mer än bara en önskan om att våldet ska försvinna och gav tre exempel. Det första exemplet, tillit till diplomati - i förening med kännbara sanktioner om diplomatin inte ger resultat, är i princip inte kontroversiellt. Han nöjde sig denna gång med att hänvisa till nedrustningssamtalen med Rysslands president Medvedev. Det finns svårare fall: Iran och Nordkorea.
Det andra exemplet handlade om hur länderna styrs. Utan att använda terminologin så lade sig Obama nära den tes om den "demokratiska freden" som utvecklats av moderna statsvetare och som historiskt går tillbaka till Immanuel Kant. Demokratier går, enligt denna tes, inte i krig med varandra. Stater som erkänner grundläggande mänskliga rättigheter ser samma rättigheter som giltiga för andra länders medborgare - och i en demokrati är det dessutom svårt eller omöjligt att få politisk majoritet för angreppskrig mot en annan demokratisk stat.
Det tredje exemplet var att nöd och fattigdom måste bekämpas för att freden ska kunna tryggas. Utbildning, sjukvård, tillgång till rent vatten och möjlighet för människor att försörja sig och ge sina barn en god uppväxt är välkända exempel - i vår tid kan klimatfrågan läggas till listan. Men det finns exempel på amerikanska politiker som tvärtom ansett att sådana insatser i andra länder underminerar stabiliteten och därmed hotar USA:s nationella intressen.
Obama beskrev i praktiken den hållning som ibland kallas för "liberal interventionism". Längre tillbaka talade man inom det Demokratiska partiet om "cold war liberalism" - man såg USA:s och västvärldens långsiktiga intressen som intimt förknippade med ansträngningarna att bekämpa både diktatur och fattigdom och med arbete för reformer och medborgerliga rättigheter på hemmaplan, med rasfrågan som viktigaste symbolområde.Denna hållning har i USA ifrågasatts både av konservativa republikaner och av idealister eller militanta radikaler på vänsterkanten och den har långtifrån alltid tillämpats på det sätt man kunde önska. Men den är samtidigt en förutsättning för att USA ska kunna vara en kraft till det bättre i den internationella politiken.
Så jobbar vi med nyheter