Få försöker nuförtiden hävda att det finns tydligt åtskilda människoraser med olika karaktärsegenskaper. En klassisk svensk punktering av sådana föreställningar är Hasse och Tages sketch från 60-talet om den romska familjen som försökte lära sig läxan om olika folkgrupper och blandade ihop svarta och göteborgare. Men det finns sega tankestrukturer som gärna dyker upp igen, i ny utstyrsel. Nuförtiden blir många imponerade av de resonemang om tydligt åtskilda och religiöst definierade ”civilisationer” som kommit att förknippas med den amerikanske statsvetaren Samuel Huntington.
UNT har vid flera tillfällen varnat för denna tankemodell och olika inslag i den har kritiserats av ledande intellektuella. Den borgerliga tankesmedjan Frivärld ägnar i nästa vecka ett helt seminarium åt Huntingtons teser. Förhoppningsvis finns ingen risk att föreställningarna om inbördes oförenliga civilisationer införlivas med någon seriös politisk åskådning. Att idén om en kamp mellan civilisationer, efter det kalla krigets slut, tycks fylla ett behov för somliga betyder inte att de håller för en kritisk granskning.
Huntington förknippas alltså med föreställningen om sju eller åtta (buden växlar) i huvudsak religiöst definierade civilisationer, som var en och har så särpräglade föreställningar om människan och Gud, den enskilde och kollektivet, medborgaren och staten och om förhållandet mellan generationerna att några gemensamma ståndpunkter över huvud taget inte kan formuleras. Huntington själv har senare retirerat från sina ursprungliga teser, men de lever vidare i en populariserad och förgrovad form.
Men världen kan naturligtvis inte indelas på detta schematiska sätt. Ett av många exempel är att den indiska civilisationen (en av dem som Huntington räknar upp) snarare präglas av sin religiösa mångfald än av hinduismen. I frågor som gäller homosexualitet, abort och kvinnans ställning står fundamentalister inom olika religioner för likartade attityder – i kontrast till mer vidsynta anhängare av samma religioner.
Amartya Sen har visat att det som ofta kallas för ”västerländska värden” i själva verket är ett mer allmängiltigt idéarv med bidrag också från Kina, Indien, Iran och arabvärlden. Ian Buruma och Avishai Margalit har påmint om hur japanska fascister (också Japan anses av Huntington vara en unik kulturkrets) som ansåg sig föra krig mot västerlandets materialism, individualism, stadskultur, förnuftstro och moraliska slapphet i själva verket hämtade sitt idégods från västerländska förebilder. Något liknande kan i vår egen tid sägas om de Röda khmererna och talibanerna.
Problemet här är naturligtvis inte att talibaner och andra beskriver västvärldens kultur orättvist. Nöjer man sig med detta så godtar man ändå tanken att människor som råkar ha en viss kulturell bakgrund också delar andra egenskaper. Problemet är själva föreställningen om enhetliga kulturmönster. I själva verket har vi alla en mängd olika identiteter. Vilka som är viktigast växlar beroende på vilka situationer vi hamnar i. Och den ena eller andra identiteten är inte ett hinder för engagemang i frågor som berör människor med annan identitet. Ateister kan vara varma anhängare av troendes rättigheter, män kan vara engagerade feminister, vita sydafrikaner kunde vara mot apartheid. Visst finns det olika kulturtraditioner men de har genom historien påverkat varandra på en rad sätt och de är inte entydiga.
Filosofen Karl Popper har visat att föreställningar om strikt avgränsade tankemodeller eller intellektuella paradigm också omöjliggör kritisk granskning av olika påståenden och teser om samhället. Det öppna samhällets vänner har alla skäl att hålla lång distans till föreställningarna om en kamp mellan oförenliga civilisationer.