Demokratin avgjorde

Förväxla inte "vänstern" med "tokvänstern". Det är budskapet i Gunder Anderssons recension i Aftonbladet den 23 april av Håkan Arvidssons minnen från 60- och 70-talet, Vi som visste allt. Håkan Arvidsson var, tillsammans med Lennart Berntsson, en av den svenska extremvänsterns främsta intellektuella. Därför blev chocken så mycket större när de två 1980 på det ledande vänsterförlaget Zenit gav ut boken Makten, socialismen och demokratin, där de underkände hela den demokratisyn som präglade tidens kommunistiska grupper.
Tron att de totalitära idéerna bara odlades i extrema smågrupper medan "vänstern" i stort stod för goda ting som facklig kamp, daghem och jämställdhet är bekväm - men felaktig. Den fackliga kampen drevs naturligtvis av de vanliga fackliga organisationerna, daghem och jämställdhet stod både på socialdemokraternas och mittenpartiernas dagordning, medan kommunistgrupperna debatterade om man alls skulle ägna sig åt "borgerliga" reformkrav och vilken betydelse dessa kunde ha för att utlösa eller förhindra revolutionen.

Det avgörande skälet för oss andra, vare sig vi föredrog något borgerligt parti eller socialdemokraterna, att inte gå med i tåget var demokratisynen. Torbjörn Tännsjö, en av vänsterpartiets ledande ideologer, gav 1979 ut en skrift med titeln I stället för yttrande- och tryckfrihet där slutorden löd "Utopia är möjligt att uppnå. Yttrande- och tryckfriheten bör på sikt avskaffas." Jörn Svensson, ännu en ledande ideolog inom vänsterpartiet skisserade 1977 en ny författning där det i det socialistiska Sverige skulle vara "olagligt att väcka frågan om inskränkning eller raserande av det beslutssystem socialismen byggt upp ... Något verkställande av sådana beslut ska inte lagligen kunna ske."
I KFML(r):s teoretiska organ Klasskampen kunde man läsa formuleringar som "Under proletariatets diktatur kommer det inte att råda någon allmän yttrande- och pressfrihet ... Bourgeoisin kommer att berövas friheten att torgföra sina lögner och fördomar." Hos det mer intellektuella Förbundet Kommunist hette det: "Principen är en enda: Vad tjänar arbetarmaktens befästande och kommunismens seger?
Alla i 60- och 70-talens kommunistiska vänster dyrkade inte Mao och demonstrerade inte på Första maj under Stalins porträtt. Men demokratisynen var densamma i alla grupper.