Demokrati är att utkräva ansvar
Den senaste grundlagsutredningen blev klar i veckan och presenterade en lång rad förslag, men ingen omvälvning av statsskickets grunder. Därmed uppnåddes åtminstone ett överordnat mål, nämligen bred parlamentarisk enighet. Det har ett obestridligt egenvärde att förändringar av demokratins spelregler inte genomförs mot stark opposition.
Men utredningen har också visat gott omdöme i sak. De tre förslag som nämns ovan har nämligen alla det gemensamt att de präglas av önsketänkande om de troliga resultaten.
Folkomröstningar, både beslutande och rådgivande, motiveras med tanken att folket direkt och utan mellanled ska avgöra alla viktiga frågor. Men erfarenheten visar att folkomröstningar medför fler demokratiska problem än de löser.
Demokratin innebär att vi alla alltid tilltros möjligheten att bedöma de beslut som fattas och att vi i ordnade former kan utkräva ansvar av våra valda företrädare, genom att avsätta dem i nästa val. Men om politikerna, som situationen sedan många år är i Californien, bakbinds av ständiga folkomröstningar så kortsluts mekanismen. Ingen sammanhängande politik kan föras eller formuleras och inget ansvar kan utkrävas av "folket", alltså de väljare som deltagit i den ena eller andra omröstningen.
Men det finns också andra erfarenheter, nämligen att politiker gärna gömmer sig bakom folkomröstningar för att slippa ta ställning, eller aktivt söker manipulera folkstämningen till sin fördel. Auktoritärt lagda härskare har ofta behärskat denna konst till mästerskap. I länder som Sverige har vi erfarenhet av hur politiker formulerat alternativ som inte kan jämföras (kärnkraften) eller ordnat omröstningar där resultatet blivit att ingen sida fått egen majoritet eftersom alternativen är för många (kärnkraften igen).
Majoritetsval i enmansvalkretsar tillämpas i Storbritannien och en rad länder där demokratin utformats med brittisk förebild. Det finns en del argument för en sådan ordning, men dit hör inte att man automatiskt skulle få starka regeringar eller rent av tvåpartisystem eller större utrymme för enskilda personligheter. I Kanada klarade sig regeringen nyligen ifrån att avsättas enbart genom att hemförlova parlamentet, sedan tre oppositionspartier bildat en ohelig allians mot premiärministern. Och erfarenheten visar att om valvinden blåser entydigt i en viss riktning så slås också de förlorande partiernas bästa talanger ut, samtidigt som rena tredjeplansfigurer kan lyftas in i parlamentet.
Med proportionella val som i Sverige blir rättvisan vid mandatfördelningen väsentligt större, samtidigt som chansen ökar att också partier som förlorar mark kan behålla sina bästa företrädare. Faktum är att med majoritetsval så kan en regering överleva även om den får majoriteten av väljarna mot sig - allt beroende på hur rösterna fördelar sig geografiskt. Ansvar kan onekligen utkrävas på bättre sätt.
Författningsdomstol antas ofta innebära att en "objektiv" och "neutral" högsta instans får möjlighet att stoppa dålig lagstiftning eller skydda individens rättigheter mot tillfälliga majoriteter. Men risken är stor att den politiska taktiken i stället flyttas över till domstolarna och till utnämningen av nya - oavsättliga - domare. Och någon garanti för att domarna i Högsta domstolen skyddar de amerikanska medborgarnas frihet bättre än vad de valda politikerna i kongressen kan göra finns inte.
Om man effektivt vill kunna utkräva ansvar av dem som fattar politiska beslut så är alla dessa tre förslag tvivelaktiga. Att de också är populära på sina håll ändrar ingenting.
Så jobbar vi med nyheter