Många boenden, oavsett om de är kommunala eller privata, har inte tillräcklig personaltäthet för att kunna garantera de boende en god vård. När Socialstyrelsen gjorde tillsyn på landets demensboenden fann de att vårdtagarna lämnades ensamma en del av natten på sex av tio boenden.
Äldre har enligt socialtjänstlagen redan rätt att få individuellt utformad omsorg utifrån sina behov. Men det glöms alltför ofta bort av de kommunala socialnämnderna som ansvarar för de särskilda boendena. I fyra av fem av de biståndsbeslut, som ligger till grund för en placering, anges det inte vilka insatser vårdtagarna har behov av. Det saknas således underlag för att kunna bedöma vilken bemanning som krävs på ett visst boende.
Enligt Socialstyrelsens nya riktlinjer ska det alltid finnas bemanning utifrån de boendes samlade behov. Med tanke på att de dementas behov skiftar krävs att socialnämnderna blir bättre på att kontrollera att detta kriterium kontinuerligt uppfylls både på kommunala och privata boenden. Om det också blir så återstår att se.
Socialstyrelsen valde att inte sätta några minimiriktlinjer för bemanningen. Det är ett klokt beslut. På många boenden hade den minsta godtagbara bemanningen förvandlats till ett maxtak. Ingen kan protestera, då man uppfyller de formella kraven.
Problemet med de nya riktlinjerna är dock att de lämnar utrymme för en skönsmässig bedömning. De dementa ska inte längre kunna lämnas ensamma. Men vad de i övrigt behöver för hjälp blir en bedömningsfråga. Räcker det exempelvis med olika former av medicinering för att dämpa oro eller ångesttillstånd eller bör man i detta läge sätta in mer personal?
I den bästa av alla världar skulle de ansvariga för vården välja den bästa åtgärden för varje given situation. Men i praktiken kommer det inte bli så. Skärpta och bindande riktlinjer är ett steg i rätt riktning men de kommer inte lösa alla problem.