Del 9: Julfesten

Alex kommer på att det var han som skulle stå för godiset på det här kalaset och sticker iväg till Folkes livs för att handla. De andra trillar ut, en efter en, finklädda, ur sina rum och ut i köket för att plocka fram ur kyl eller laga till sina bidrag till knytkalaset.
Det fräser och puttrar på spisen. Elvispen surrar och på väggen blinkar färgglada lampor. Snart är det jul.
Johan har laddat ned julmusik från internet och det är "Sleighbells in the snow..." för hela slanten i korridoren.
Köttbullar, omelett, prinskorvar och annat smått och gott fyller matbordet och snart är middagen igång. Lite trevande först, med en skål i glögg. Sedan stiger temperaturen vartefter.
Samtalsämnena varierar.
— Om någon är trött på Carola så är det jag, säger Alex.
Han syftar på de gamla slagdängor som korridoren har för vana att spela efter middagen på korridorfesterna och hoppas slippa den här gången. Det är ju trots allt jul.

Runar och Broder Daniel
Från Carola är steget inte långt till hennes före detta make.
— Runar, ja. När han känner för det skjuter han från sovrumsfönstret med sitt gevär, säger Alex och konstaterar i nästa ögonblick att det här var en god frukost.
— Ta gärna mer mat, ungdomar, uppmanar Sara.
Middagen lider mot sitt slut och man diskuterar när övriga gäster egentligen tänker anlända.
— Jag hatar när folk kommer för tidigt, säger Sara.
Alex tycker egentligen att det är roligaste med korridorfester är innan alla andra utifrån har kommit. Sedan hamnar man i alla fall med de man redan känner, säger han.
Hur som helst verkar stämningen vara på topp även när gästerna har kommit. Volymen höjs vartefter och snart ekar Broder Daniel i hela trapphuset.
Efter en stund är det dags för det obligatoriska korridorfestspexet. Peter kliver in i köket utklädd till tomte.
— Vilket fint skägg du har! säger Sara.
— Du ser ut som en taliban, tycker någon av gästerna.

Partyhatten kom fram
Talibaner och hyreshöjningar verkar vara det som har påverkat korridoren mest under terminen som gått. Politik och ekonomi.
Som för att befästa det kliver Johan in i köket med en fes på huvudet — en huvudbonad som alltid kommer på vid festligare tillfällen. Talibanhatten, kallar han den i kväll.
Det blir en lugn låt på stereon.
— Nu är det tryckare, ropar Sara.
Hennes kille är inte på festen, men det verkar gå bra ändå.
Johan surar lite under talibanhatten, bakom ett par solglasögon.
— Jag är så arg på mina polare! Jag lovade få hit 15 stycken och bara fyra är här.
Det ringer på dörren och festen får tillskott av några av Saras kompisar. Musiken dunkar ur högtalarna och det börjar bli svårt att höra vad folk säger. Peter har flytt fältet in i sitt rum med några kompisar.
— Jag ska bara ta lite ur barskåpet, säger han och öppnar dörren till tvättskåpet.

Någon blev kvar
Helt plötsligt får någon på orientalisk musik på stereon. I kombination med glöggdoften känns det som en kulturkrock. Fast samtidigt inte.
— Ooiooooi, skrålar Johan med i sången. Han har fått på sig ett annat par solglasögon nu.
— De' e' talibanbrillor, upplyser han, föga förvånande.
Det börjar bli uppbrottsdags. Snerikes nations dansgolv väntar. Men innan det hinner en gäst somna i Alex säng för att sedan kräkas i trappan. I väntan på att några av tjejerna ska spraya håret färdigt hinner någon elda lite i en brödkorg.
— Ett litet partytrick! kommenterar han.
Brandvarnaren går igång, men Johan sliter ned den.
Dags att gå vidare. En sista hårsprejning i Saras rum och sen iväg. Ytterdörren lämnas öppen. Någon som inte kunde ta sig hem blev kvar i Alex säng. Tystnaden är kompakt.
Korridorens julfest är över.