Också en inställd studentvår kan vara en förlust från pandemin, menar Monica Buhrman. "Det är viktigt att inte glömma de unga. Den generationen har också gjort vissa förluster som inte går att ta igen".
Det finns tänkare som tror att utsvävningarnas tid tar vid efter pandemin. Teorierna bygger på hur människor och samhällen har rest sig efter kriser tidigare i historien, exempelvis det glada 20-tal som följde efter krigsåren och spanska sjukans slut. I ett sån framtid är vi riskbenägna och slösaktiga, och störtdyker in i de sociala sammanhang som skrämt livet ur oss det senaste året.
Sett till att vi som samhälle vill ta igen vad vi förlorat under pandemin är det ett möjligt scenario, menar Monica Buhrman, legitimerad psykolog och universitetslektor på Uppsala universitet.
– Även efter depressionen på 30-talet såg man att samhället blomstrade. Människor var i behov av fester och lyxkonsumtionen ökade. Det är tydligt att det finns en hunger efter att få leva ut när befolkningen var begränsad under en längre tid.
Men det är inte alla som kommer att tjuta av glädje, påpekar hon. Hur vi hanterar livet efter corona handlar till stor del om hur vi själva har drabbats av krisen, vad vi har förlorat. För den som har varit långtidssjuk, förlorat jobbet eller en närstående kan den här tiden ha fört med sig trauman.
– Hos personer som har varit inlagda med covid på intensiven tror jag snarare att vi kommer att se en långvarig stress, där man efter krisen blir mer orolig för sjukdom och mer lyhörd på sin kropp. Plötsligt har man blivit medveten om att man kan bli väldigt sjuk.
Med vaccineringen igång kan vi börja våga drömma om en vardag utan distans och munskydd. Samtidigt är det viktigt att vara medveten om att även en förändring till det mer "normala" kan vara förenad med både förväntningar och oro. Inte minst för personer med en ångestproblematik i botten kan tröskeln att komma hemifrån ha vuxit sig större under året som vi uppmanats att stanna hemma, hålla i och hålla ut.
– Att återgå till vardagen blir en omställning i sig, som vi är olika sårbara för. Även om man tycker att det är skönt innebär det också en anpassning, och så fort vi måste ändra vårt beteende så kräver det mer energi. Desto längre tid pandemin håller i ju svårare kan den förändringen bli, säger Monica Buhrman.
Det bästa är om förändringen sker successivt. Och just så lär återgången till vardagen efter corona se ut, menar Johan Waara, också han psykolog verksam vid Uppsala universitet. I takt med att smittspridningen minskar kommer vi att se en nedtrappning av restriktioner, troligen i en takt som gör att vi knappt märker att vi plötsligt är tillbaka i vardagen igen.
– I våras krävdes en snabb beteendeförändring. Återgången kommer nog att ske mer pö om pö. Vi kommer inte ha en knivskarp gräns för när pandemin är över, som fredsdagen i maj 1945 när alla gick ut på gatan och dansade. Men kanske kommer glädjetjuten till nästa sommar, säger han.
Kanske går det att bibehålla en viss balans i livet efter pandemin? Johan Waara, psykolog vid Uppsala universitet, hoppas det. Men han tror samtidigt att vi snabbt kommer falla in i gamla hjulspår.
För många har pandemin också varit en tid att stanna upp och omvärdera sin tillvaro. Men Johan Waara skulle inte satsa pengar på att viruset har förändrat oss i grunden.
– Förhoppningsvis har vi blivit bättre på krisberedskap på nationell nivå, men på individnivå tror jag inte vi kommer ha lärt oss jättemycket. Jag hoppas som andra att vi drar ner axlarna lite, att vi har förstått att vi inte behöver slita sönder oss på jobbet eller för att ha gäster över. Men jag är inte så säker på att vi kommer att stå där efter corona.