Jag träffar Anna Persson och Shaon Chakraborty i Filmkollektivet Råfilms kontor i ett snögrått Gamla stan. De två dokumentärfilmarna sätter sig bredvid varandra i soffan som tillsammans med ett litet bord, krukväxter och några bekväma trästolar utgör en sorts öppen avskärmning som får rummet att se ut som en blandning på ett kontor och vardagsrum.
Här på kontoret i Stockholm har de bara varit i några månader men de träffade varandra i Uppsala under uppväxten. Shaon flyttade till stan från Bangladesh när hon var fem år och lärde känna Anna i gymnasiet genom ett gemensamt intresse.
– Shaon var en av få jag kände som verkligen gillade att stå i fotolabbet. Vi brukade mötas på gågatan i stan och prata jättelänge om olika sorters filmrullar, olika fotolabb och projekt vi höll på med. Det var ovanligt att vara så passionerat nördig om foto, säger Anna.
– Det var roligt, det var på den tiden när man hängde på gågatan och jag kommer ihåg att du var den coola Anna, säger Shaon och skrattar.
– Men du var också cool!, utbrister Anna.
Som lätt är hänt när man pratar med personer som växt upp tillsammans börjar de rada upp olika gemensamma bekanta de haft och ställen som de brukade träffas på, som loppisen på Vaksala torg. Men de har inte hängt ihop som ler och långhalm, utan deras vägar har korsats då och då. De har haft koll på varandra och råkat syssla med liknande saker på olika platser. Såsom när bägge bodde i Latinamerika. Anna i Chile och Shaon i Bolivia.
– Jag gick på en svensk folkhögskola i Chile. Jag växte upp med kompisar därifrån och hade länge velat åka till Latinamerika, det känns som att Sverige och Chile hör ihop på ett sätt, säger Anna.
Tiden där fick henne att vilja göra dokumentärfilm och uttrycka sina tankar och känslor i rörlig bild. Med debuten ”Ond cirkel”, vann hon pris på Tempo dokumentärfestival 2008. Filmen handlar om den unga punkaren Nati som tidigt blev mamma och den dubbelhet som finns i att den man älskar också kan vara ett sorts fängelse.
– Nati kommer alltid vara en viktig person i mitt liv. Jag kom till Chile utan att kunna spanska och jag kände mig vilsen utan att kunna språket eller dess koder. Jag fick långsamt bygga upp allt igen, säger hon.
Under vårt samtal väger Anna sina ord noga och tar sig tid innan hon svarar.
Nästan tvärtemot Annas upplevelser berättar Shaon Chakraborty att hon hade vistats mycket i Latinamerika i olika omgångar, bland annat Kuba, och att hon redan hade språket med sig. Hon flyttade ner till Bolivias huvudstad La Paz för att via en skolkurs jobba med radio.
– Då var det inte vanligt med internet och mobiler där och radio var stort. Kursen handlade om att stärka ungas röst i media i landet, men vi skulle också själva lära oss om hur det fungerade där.
Vistelsen i Latinamerika kom att betyda mycket även för henne.
– Vi ville göra gott, men vi visste inte vilket det egentliga behovet var. Jag blev varse hur viktigt det är att förstå och lyssna på människor om vad de behöver, säger Shaon och tillägger:
– Både Anna och jag är i grund och botten intresserade av att förstå människor. Vad är människans premiss och vad gör en plats som till exempel förvaret med människor?
Det förvar som Shaon Chakraborty nämner, är Migrationsverkets låsta anläggning i Flen som deras Guldbaggenominerade dokumentär ”Förvaret” handlar om. En plats där människor kan frihetsberövas i väntan på tvångsavvisning. I filmen följer de fyra personer som antingen är inlåsta eller jobbar på förvaret.
– Som tittare får man möjlighet att vara inne på förvaret och lära känna platsen från olika perspektiv. Vi ville berätta var det innebär för en människa att vara på förvar, säger Anna.
Shaon berättar att de med filmen vill synliggöra att sådana här förvar finns, eftersom det inte talats mycket om det.
– Många som sett filmen har haft reaktionen att ”oj, finns det förvar?”. Det är viktigt att vi frågar oss varför politiker inte pratar mer om det här, säger Shaon.
– På en visning av filmen visade det sig att en flicka i publiken kunde väldigt mycket om reglerna angående förvar. Jag frågade henne vad hon kände efter att ha sett filmen och då brast hon i gråt. Det visade sig att hennes mamma hade suttit i förvar och att hon hade fått vara hemma själv med sin bror. Flickan var där med sin skola och ingen där visste om att detta hade hänt henne, berättar Anna.
Orsaken till att de började jobba med filmen är att Shaon skulle göra affischen till Annas förra film ”Handläggaren”, om arbetet på migrationsverket i Flen. Av Anna fick hon höra om förvarsanläggningen som ligger vägg i vägg med migrationsverkets asylprövning.
– Det var som att något gick sönder i mig. Att det finns en myndighet som skiljer på ”vi” och ”dom” och att mina föräldrar skulle kunna hamna i förvar, men inte Annas.
Arbetet på plats, eller resan som de själva kallar det, började i januari 2012, med regelbundna besök på förvaret flera gånger i veckan och när båda flyttade till Flen var de där dagligen i tre månader. Från början var det tänkt att Shaon skulle göra ett fotoprojekt och att Anna skulle regissera filmen.
– Vi insåg att vi inte kunde åka dit ensamma utan att vi behövde varandra. Sen ville Shaon också göra filmen och våra olika bakgrunder och erfarenheter har gjort att vi kompletterar varandra väl, säger Anna.
Under 2015 har de två varit ute och föreläst och visat upp filmen. Mottagandet har varit gott från publiken. Båda säger att det är viktigt för dem att så många som möjligt blir uppmärksammade på vad som pågår i det fördolda.
– Det är så många liv och historier som osynliggörs och kriminaliseras, bland annat genom förvar. Världen som papperslös är ett större fängelse, säger Anna.
Båda är glada och lite chockade över att deras film är en av de tre som är nominerade till bästa dokumentär på Guldbaggegalan nu på måndag. Men precis som med deras andra visningar är det viktigt att människorna i filmen uppmärksammas.
– Om det på riktigt gått in hos tittarna, att det inte bara är film, utan personer. Om det innebär att alla de här osynliga som annars inte har en röst, får en plats, då är det grymt, helt fantastiskt, säger Shaon Chakraborty.
Hur de själva påverkats av åren med filmen, alla besök på förvaret och mötena med de som drabbas är fortfarande för tidigt att säga. Deras resa pågår fortfarande.