De vågade polisanmäla
UNT har pratat med tre ungdomar som haft kontakt med kommunens Stödcentrum för unga brottsoffer. Julia och Juan blev misshandlade och Emma råkade ut för sexuellt ofredande.
En kväll på påsklovet blev Julia misshandlad. En tjej blev arg på Julias ena kompis för att hon "givit henne en sned blick".
— Hon tolkade det så, för hon ville ha bråk, säger Julia.
Hon berättar att tjejen slog kompisen flera gånger i ansiktet och sedan gav sig på Julia med knytnävsslag över näsan och kinden. När de klev på bussen följde tjejen som slog och hennes påhejande kompisar efter. Chauffören släppte av dem vid ett uteställe där det fanns vakter. Där hämtades de av en förälder som körde dem till polisstationen.
— Jag var extremt chockad. Jag har aldrig varit med om att någon slagit mig förut, säger Julia som är 17 år.
En sak som förvånar henne är att ingen ingrep trots att de bad om hjälp. Inte ens busschauffören visade någon reaktion fast han såg vad som hände.
Hon har inte mått dåligt efteråt säger hon, fast hon vågar inte gå ensam på stan. Kontakten med Stödcentret för unga brottsoffer var bra.
— Jag fick mest hjälp med hur man gör för att kräva skadestånd och hur en rättegång går till, säger hon och fortsätter:
— Det känns ganska bra inför rättegången. Det ska bli skönt att sitta där mittemot dem och få dem att känna att de gjort fel. Om de blir friade är det bara att hoppas att de håller sig på mattan. Nu har vi i alla fall markerat att vi anmäler om de gör något.
Fotnot: Julia heter egentligen något annat.
Juan 17 år
Juan blev grovt misshandlad på kulturnatten i höstas av ett helt gäng mitt i stan. Egentligen var de ute efter hans kompis som tidigare polisanmält en i gänget. Juan hamnade mitt i.
— En ville slå ner mig och när jag slog tillbaka gick de andra på mig, berättar han.
Juan minns att de var åtta—tio stycken som slog och sparkade honom i huvudet, magen, överallt. Han polisanmälde direkt. Under rättegången som följde blev alla frikända.
— Jag mådde dåligt då. Det kändes orättvist. Men det känns ändå bra att jag anmälde, säger han.
Efter händelsen gick Juan på stödsamtal hos kommunens Stödcentrum för unga brottsoffer. Det hjälpte jättemycket, tycker han. Han hade mardrömmar och var rädd för att de som misshandlat honom skulle dyka upp i skolan. Det kändes också tungt att hans syskon och föräldrar mådde dåligt.
— Jag kände att det var mitt fel att de mådde dåligt och försökte låtsas som om jag mådde bra, berättar han.
Efter ett uppehåll på fem månader kom han tillbaka till stödcentret.
— När det skulle bli rättegång behövde jag prata mer och så behövde jag information om hur en rättegång går till, säger han.
Juan kan trots allt se en positiv konsekvens av det som hänt.
— Jag tror att jag kommer att vilja vittna om jag ser något, för nu vet jag hur viktigt det är.
Emma 15 år
15-åriga Emma var på Akademiska sjukhuset i våras för att röntga knät. Hon berättar vad som hände.
— Läkaren stack in handen långt innanför mina trosor. Två gånger. Men jag sa ingenting, blev osäker på mig själv om han skulle göra så.
I stunden kände hon sig otrygg och illa till mods. Efteråt kände hon sig kränkt och berättade vad som hänt för sin mamma som fick henne att polisanmäla händelsen.
Läkaren nekade och åtalet om sexuellt ofredande lades ner i brist på bevis.
— Just nu ångrar jag att jag anmälde. Från händelsen tills åtalet lades ner mådde jag sämre än jag brukar. Men gjort är gjort.
På sätt och vis känns det ändå lite bra, för det fick kanske läkaren att förstå att det han gjorde var fel och allvarligt, menar hon.
Efter polisanmälan fick hon ett brev om kommunens Stödcentrum för unga brottsoffer, och en kallelse dit. Det var frivilligt och först tänkte hon att hon inte behövde gå. I efterhand är hon tacksam för att hon ändå gjorde det, eftersom det hjälpte henne.
— Nu vill jag lägga det som hänt bakom mig, men det kommer alltid att finnas inom mig. En sak jag lärt mig är att säga: Gör inte så. Om det händer igen. Och jag kommer inte att lita på läkare lika mycket som förut.
Så jobbar vi med nyheter