Daniel Eklund och Jonas Elmström sitter i väntrummet till folktandvårdens klinik Seminariet. Från ett av de öppna mottagningsrummen hörs surrandet från en munsug. Ett ljud som gjorde Daniel livrädd för ett år sedan. Nu tar han det med ro – tack vare psykologen Olle Dahllöfs behandling.
– Jag kan till och med sitta i väntrummet och läsa en halvtimme om jag råkar komma tidigt, säger han.
Rädslan fick honom att undvika tandvården i sexton år. Obehagskänsla föddes hos både honom och hans lillebror under barndomens tandläkarbesök. När han skulle dra ut en tand i sexårsåldern var han så uppskrämd att bedövningen inte tog. Men tandläkaren drog ut tanden ändå.
– Han körde över mig. Senare har jag fått lära mig att om man är livrädd så blockerar det bedövningen.
Även Jonas Elmström har obehagliga minnen från tandläkarbesöken. Under det sista var han i tolvårsåldern.
– En polerknapp som satt på verktyget ramlade ner och fastnade i halsen på mig två, tre gånger. Till slut gick jag bara därifrån.
Det skulle dröja många år innan någon av dem återvände till tandläkarstolen igen. Daniel Eklund tappade bit efter bit av en kindtand tills bara en värkande rotrest fanns kvar. Den enda som visste hur illa ställt det var i hans mun var hans fru.
– Jag tordes inte berätta för någon eller öppna munnen och visa att tanden var trasig. Det är en stor skam man känner. En stor kraftig karl som inte vågar gå till tandläkaren …
Den äldsta sonens första kallelse till folktandvården blev vändpunkten.
– Jag satt och blängde på kallelsen där den satt på kylskåpet och tänkte nu får det vara nog. Vad är man för förälder som för det vidare till sina barn? Jag måste ju kunna följa med dem till tandläkaren.
Han ringde runt till olika tandkliniker och sa som det var. Folktandvårdskliniken Seminariet gav honom en akuttid. Han fick veta att tanden måste ut, men kände sig inte redo att dra ut den på en gång. Det var då han fick reda på att det finns hjälp. I enskilda psykologsamtal och gruppsamtal lärde han sig att hantera tandvårdsfobin. Insikten om att han inte var ensam om skräcken hjälpte också.
– Jag laddade flera veckor för att dra ut tanden. Det är som ett maratonlopp, man bara tänker på att ta sig över det och rasar ihop efteråt.
Nu har han både plockat ut tanden, rotfyllt ett par andra, lagat hål och satt in en tandställning. Träffar han en ny tandläkare lägger han korten på bordet direkt och känner en trygghet i att han med en enkel gest med handen kan stoppa behandlingen när som helst.
– Det är som natt och dag, först inget besök på 16 år och nu har jag säkert varit på 20–25 besök på ett år. Jag ligger inte längre vaken och oroar mig på nätterna. Obehagskänslan är nästan helt borta, säger han och visar stolt upp tandställningen i underkäken.
För hans bror Jonas Elmström är skräcken däremot fortfarande levande. Förra året blev han tvungen att gå till tandläkaren för första gången sedan tolvårsåldern eftersom en tand gått sönder.
– Jag fick ta tre bedövningssprutor. Ingen tog för jag var så rädd.
Tandläkaren gjorde en rotfyllning och konstaterade att ytterligare två rotfyllningar och en lagning måste göras. För att klara det har även han anmält sig till behandlingen mot tandvårdsfobi.
– Nu tar jag det steg för steg tillsammans med psykologen. Jag hoppas det ska vända, det fungerade ju för min bror, säger han.
Deras råd till personalen inom tandvården är att ge tandvårdsrädda patienter ordentligt med tid, alltid vara noga med att berätta vad som ska ske och ge patienterna olika behandlingsalternativ att välja mellan när det är möjligt.
– Och stäng dörrarna till rummen så att man slipper höra ljuden när man sitter i väntrummet, säger Jonas Elmström.