De stora kan fortsätta domdera
Ett EU med en högre grad av överstatlighet skulle dämpa de större ländernas framfart och stärka de mindre. Lissabonfördraget innebär dock inte någon större förändring jämfört med i dag vad gäller överstatlighet. Fördraget kommer tyvärr inte att minska de starka staternas större inflytande. En radikalare fördrag med ökad överstatlighet skulle däremot gynna de mindre nationerna. Märkligt nog verkar de flesta tro att det förhåller sig tvärtom.
Olika länder har olika många platser i parlamentet - det kan variera från sex till 96! Men genom Lissabonfördraget kommer Europaparlamentet oftast att fatta beslut tillsammans med ministerrådet, där varje land har en minister representerad. Samtidigt får det folkvalda parlamentet besluta i fler frågor än i dag.
Även de nationella parlamenten får större inflytande över besluten. Ifall ett beslut anses bli bättre om nationerna själva beslutar i en fråga så får de göra det. Om det anses bättre att EU fattar beslutet så blir det EU som gör det.
När jag var i Strasbourg i mars mötte jag såväl socialister som "gröna" från länder på kontinenten som tyckte att Lissabonfördragets innehåll är för tamt och borde ha gått längre i överstatlighet. I Sverige dominerar i stället en "skräckversion" av fördraget med en dramaturgi som antyder den svenska självständigheten sett sina bästa dagar. Så är det förstås inte.
Med EU-motståndarvokabulär målas unionen upp som ett monster, som suger frihet och självbestämmande från folken. Fördraget kallas exempelvis en "grundlag", vilket antyder att de nationella grundlagarna sätts ur spel. Men Lissabonfördraget är ingen grundlag, utan ännu en i raden av bindande överenskommelser som reglerar samarbetet mellan ett växande antal stater.
Vidare skräms skeptikerna med att "EU ska få en president", alltså något slags "överrock" till de nationella ledarna. Men detta är bara lite stollig språkförbistring: "president" betyder ju ordförande på EU-språket franska. I stället för det hattiga stafettsystemet med ett halvår i taget, kommer Europeiska rådet, EU-staternas regeringschefer, att utnämna en person som representerar dem i två och ett halvt år.
Men den där "utrikesministern" då, som EU ska få? Ska hon eller han ersätta ländernas utrikesministrar? Nej. Enligt Lissabonfördraget ska EU ha en samordnare för internationellt agerande. Precis som EU har i dag! Den enda skillnaden är att den personen får en något starkare ställning.
Det finns de som tror att regeringen har gått med på att EU i och med Lissabonfördraget ska ha ett "gemensamt försvar"? Men poängen är just att den inte har gjort det: varje land har vetorätt i denna fråga. EU får, liksom nu, ett gemensamt försvar endast om Europeiska rådet, alltså EU-staternas samtliga regeringschefer, är enigt om det.
Det är lustigt att Vänsterpartiet och Sverigedemokraterna, som båda vill att Sverige ska lämna EU, är så kritiska till Lissabonfördraget. De kan inte ha läst på så noga: Lissabonfördraget inför för första gången en möjlighet för ett land att lämna EU! Så de som vill göra det borde slå ett slag för det nya fördraget.
Men tänk om det inte blir något fördrag? Det finns ett land som ännu inte ratificerat det. De övriga 26 väntar otåligt. När irländarna i en folkomröstning 12 juni i fjol sa nej till fördraget gick EU-toppmötet dem till mötes på så många, starka punkter att det vore nästan oanständigt av irländarna att rösta nej igen. Irland fick igenom att varje land alltjämt ska ha var sin kommissionär. Landets försvarspolitik, skattepolitik samt rätten till liv, utbildning och familj ska inte heller påverkas. Det var priset för att den irländska regeringen skulle låta genomföra ännu en folkomröstning 2 oktober i år.
Blir det ja hamnar Lissabonfördragets ikraftträdande i knät på ordförandelandet Sverige.
Så jobbar vi med nyheter