De som gick över avgrunden
Men allvaret gled snart över i absolut trosvisshet och intolerans. Det tog lång tid för många att hitta tillbaka till insikten att yttrandefrihet och pluralism inte var "borgerliga" bedrägerier utan grundläggande förutsättningar för seriöst reformarbete.
Alla vände dock inte vid avgrunden. Många av de betraktelser över studentrevolten som gjorts till årets 40-årsjubileum tar upp den katastrofala urspårning som skedde i Tyskland där Baader-Meinhofligan (eller "Rote Armee Fraktion") använde mord och kidnappningar som vapen mot det " borgerliga" samhället.
En analysmodell, utvecklad av Barbro Eberan i Svenska Dagbladet 6/4, säger att detta i någon mening var nödvändigt eller ofrånkomligt. Den västtyska staten hade inte gjort upp grundligt nog med nazismen och det etablerade samhället reagerade mot studentradikalismen med en intolerans och en brutalitet som saknade motsvarighet på andra håll.
En annan modell, utvecklad av den tyske historikern Götz Aly, refererad av samma Barbro Eberan i SvD 24/5, säger tvärtom att det inte var den västtyska staten som var problemet utan kvardröjande nazistiska attityder inom vanliga tyska familjer. Men att revoltera mot detta var ogörligt. Revolten riktades mot staten samtidigt som totalitära attityder fördes vidare - ett slags socialt arv som många givetvis inte vill kännas vid.
Götz Aly hörde själv hemma i den yttersta vänstern och dömer nu kategoriskt ut allt som han själv en gång stått för. Hans tes bör därför bedömas med någon försiktighet. Men höjer man blicken över det rent tyska perspektivet så förefaller Aly vara något viktigt på spåren.
Tyskland, Italien och Japan förlorade kriget till de demokratiska och kapitalistiska västmakterna (Sovjetunionen kan vi i detta sammanhang lämna därhän). I samtliga dessa tre länder uppträdde grupper som under 1970-talet genomförde terrordåd motiverade av verkliga eller påstådda rester av fascism.
I länder som Frankrike fanns både en historia av beslutsamt motstånd och av samarbete med nazisterna (Vichy). Innebar upplevelsen av militärt och politiskt nederlag, i förening med kvarvarande totalitära attityder, att avståndstagandet från det "västliga" samhällssystemet fick en djupare och mer ödesdiger innebörd där än i Storbritannien och de nordiska länderna? Eller var det så att man försökte fly från skuldkänslan över nazism och fascism genom att framställa dem som en följd av - eller likvärdiga med - västmakternas demokratiska kapitalism?
Prövar man detta sätt att resonera kan man ana ett slags förklaring till varför steget från den ena extrema ytterkanten till den andra för en del varit så kort just i Tyskland. Om nazismen inte var värre än den demokratiska kapitalismen så blir konsekvensen att man slätar över - eller accepterar ¬- nazismens verkliga särdrag, antisemitismen. Samtidigt förvandlas motståndet mot antisemitism lätt till ett uttryck för västlig "imperialism".
Någon som tagit just detta steg är advokaten Horst Mahler, från början aktiv inom Baader-Meinhofligan, nu känd som förnekare av Förintelsen och medlem i det högerextrema partiet NPD. Ett franskt parallellfall är den marxistiske "68-filosofen" Roger Garaudy som också lierat sig med regimen i Iran med motivet att "muslimerna" i dag är de som mest effektivt bekämpar västvärlden.
Annars räcker det kanske att konstatera att om den dominerande politiska ambitionen är att underminera den bild av 1900-talets historia som bär upp dagens demokratiska och marknadsekonomiska konsensus så blir valet av sällskap underordnat. Samma logik tycks leda personer som Jan Myrdal till att förneka Pol Pots massmord i Kambodja och uppträda till försvar för förintelseförnekaren Robert Faurisson.
De flesta som drogs till extrema vänsteridéer åren efter 1968 förstod att hejda sig på rätt sida av avgrunden. Men de som klev över kanten har fallit djupt.
Så jobbar vi med nyheter