Det framgår av en nordisk studie som är först i världen att kartlägga hur matvanorna ser ut för vuxna trollsländor. I studien har forskarna undersökt pyttesmå prover från trollsländors bajs.
– Trots att jag forskat kring insekter i flera decennier var det något av en överraskning att trollsländor skulle visa sig vara en så dominerande rovdjursgrupp i luftrummet, av samma kaliber som vissa fåglar och fladderemöss, säger Tomas Roslin, professor i insektsekologi vid Sveriges lantbruksuniversitet i Uppsala.
Alla som någon gång med blicken har försökt följa en trollslända flykt genom luften inser att det måste vara så gott som omöjligt att annat än i undantagsfall se vilka byten de fångar under sin jakt på mat.
Den svårigheten har forskarna i den nya studien dock helt kunnat kringgå genom att i stället för att försöka ha koll på vad trollsländornas slukar ta reda på vad som kommer ut i den andra änden med deras bajs.
– Efter att bytesinsekter har passerat en trollsländas mag-tarmkanal är de visserligen så förstörda att inga delar av dem går att se i mikroskop, men i trollslländebajset har de ändå lämnat ett genetiskt fingeravtryck som gör att de kan identifieras med en dna-analys, säger Tomas Roslin.
Tomas Roslin medger att denna forskning med avanceras dna-teknik på millimeterstora prover av trollsländebajs kan förefalla minst sagt nördig, men framhåller att resultaten av den är så betydelsefulla att de borde ha ett långt större intresse än för bara forskarna själva.
– Eftersom trollsländor är rovdjur på toppen av insekternas näringskedja är det faktiskt jätteviktigt att veta vad de äter. Hur mycket trollsländor det finns och vad de äter har stor påverkan på förekomsten av andra insekter, både sådana som är nyttiga och skadliga för oss människor, säger han.
I studien har forskarna undersökt bajsprover från tre arter av trollsländor som fångades in i nordvästra Finland: pudrad smaragdtrollslända (L sponsra), sjöflickslända (E cyathigerum) och svart ängstrollslända (S danae).
– Vi valde att fokusera på just de här arterna för att de alla är vanliga i Norden och därför att de är relativt avlägsna släktingar och därför skiljer sig till många olika drag. Tillsammans borde de därför ge en god bild av vad trollsländor i allmänhet äter, säger Tomas Roslin.
I proverna fanns dna från många olika insektsarter. En stor del av trollsländornas föda bestod av tvåvingar som till exempel harkrankar och spyflugor, men också steklar som myror och parasitsteklar, skalbaggar och fjärilar fanns med på deras matsedel.
– Det verkar alltså som om trollsländor äter vad de kommer över och inte är specialiserade på några särskilda insektsarter. Och trots att de tre undersökta trollsländearterna lever och jagar i litet olika miljöer visade det sig att de äter i stort sett samma insektsarter, säger Tomas Roslin.
Trots att de tre trollsländerarterna skiljer sig rätt mycket i både storlek och kroppsbyggnad fanns inga skillnader i storleken på bytesdjuren som de åt upp.
– Det var ett ganska överraskande resultat. Vi hade förväntat oss att större trollsländor skulle jaga större bytesarter än vad mindre trollsländor gör, men så var alltså inte fallet, säger Tomas Roslin.
Ännu har forskarna inte försökt sig på att utifrån resultaten av den nya studien göra några detaljerade beräkningar av vilka de ekologiska effekterna skulle bli vid en kraftig minskning av trollsländor.
– Det enda vi bergis kan säga är att vi skulle se betydligt fler insekter i luften och förmodligen känna oss mer irriterande av dem när vi sitter ute och äter på somrarna, säger Tomas Roslin.
I studien oprövade forskarna några olika metoder för att spåra bytesdjurens dna i bajsproverna, varav en visade sig vara bäst.
– Även om det var en rolig teknisk utmaning att undersöka något så nyttigt som trollsländebajs är det viktigt att påpeka att samma allmänna dna-baserade approach kan användas för att ta reda på vad till exempel elefanter, snöleoparder eller näbbmöss äter. Den ger helt enkelt en ny inblick i hur naturen är konstruerad, säger Tomas Roslin.
Studien, som genomförts av forskargruppen vid Åbo universitet, Helsingfors universitet och SLU i Uppsala, har publicerats i vetenskapstiskriften Ecology and Evolution och kan läsas på https://doi.org/10.1002/ece3.3404