Överenskommelsen om att genomföra en rad migrationspolitiska åtgärder innebar att Moderaterna på avgörande punkter närmade sig de övriga borgerliga partiernas ståndpunkter. Men var omvändelsen ärligt menad? Fortfarande ett år efter att utredningen Vård efter behov på lika villkor – en mänsklig rättighet lades fram, har regeringen inte gått vidare med frågan om rätt till vård för asylsökande och papperslösa. Detta kritiserades i Svenska Dagbladet i går av Miljöpartiets Åsa Romson och Maria Ferm, som kräver att utredningen skickas ut på remiss.
Regeringen måste vara enig och därför är det möjligt för ett enda alliansparti att blockera en fråga. Men av samma enighetsskäl är det sällan som det motsträviga partiet öppet deklarerar sin avvikande åsikt, särskilt inte om det skulle innebära ett brott mot redan ingångna avtal. I stället förhalas frågan – officiellt finns ju inga delade regeringsmeningar.
Det är alltid vanskligt att formellt leda i bevis vilket parti som blockerar vilken fråga, men det går att få ledning av enskilda ministrars agerande. Och den här gången är det tydligt att det är M som spjärnar emot.
Redan för ett år sedan, när utredningen om rätten till vård presenterades, var migrationsminister Tobias Billström (M) avvisande: ”De ekonomiska konsekvenserna är inte tillräckligt utredda”, förklarade Billström då och ville ”fortsätta diskussionen inom regeringen”. Och det är just vad som har skett. ”Diskussionen” har ”fortsatt”.
Det är lika otaktiskt som skamligt att inte gå vidare med frågan på grund av påstådda budgetskäl. Enligt regeringens egen utredning skulle det handla om ökade utgifter på drygt en miljard. Men i gengäld garanteras alla i Sverige rätt till en likvärdig och bra vård, samtidigt som regeringens läge blir lite mindre besvärligt.
Varken de papperslösa eller deras vårdbehov kommer att försvinna bara för att man slår det döva budgetörat till. Tålamodet hos Miljöpartiet och de andra allianspartierna kan däremot göra det.