De öppnade sitt hem för ensamkommande

Andrea och Johan Back blev gradvis mer och mer engagerade i ensamkommande flyktingbarn. Det började med att Andrea ville göra en insats och blev god man, bland annat till Redwan Eri­trea som hon senare blev tillförordnad vårdnadshavare åt. När hon märkte att han inte mådde bra där han bodde tog hon helt sonika hem honom och ringde till socialtjänsten som jourplacerade honom i hennes familj.

– En helt ny värld öppnade sig, säger hon.

Ett halvår senare flyttade Redwan till ett familjehem, men bad att få komma tillbaka till familjen Back i Uppsala där han trivdes bättre. Sedan februari bor han hos dem permanent.

17-åriga Sadeq Ahmadi från Afghanistan är också ett av alla ensamkommande flyktingbarn som vi hör om på nyheterna. Nu sitter han vid köksbordet hemma hos familjen Back, där han är placerad sedan december. Tidigare har han bott i andra familjehem. Han går första året på gymnasiet och ska bli flygtekniker. Han verkar glad, har just kommit hem från skolan och är öppen och pratsam.

De egna barnen, nioåriga Sebastian och Andreas 19-åriga dotter Malin, var delaktiga i beslutet att bli familjehem (Andreas äldsta dotter och Johans tre vuxna barn är utflugna).

– Vår son har fått två extrabrorsor som han tycker väldigt mycket om. De spelar fotboll tillsammans. Han har alltid velat ha fler barn hemma och större matbord, berättar Andrea.

– Han har aldrig verkat avundsjuk, tillägger Johan.

– Det är bra för honom att se livet som det är, en verklighet som folk lever i, fortsätter Andrea.

Sebastian Back ropas in i köket och säger blygt att det känns självklart att Redwan och Sadeq bor där.

Dottern Malin har varit hjälpsam. Hon har gjort ett schema för städning och disk så att alla ska hjälpas åt.

– Jag tycker att det går bra, det är kul att vara familjehem. Det var lite nervöst i början, men det har gått bättre än förväntat. Innan hade jag farhågor att de inte skulle trivas och inte komma in i familjen. Men det gick snabbt. De känns som småbrorsor, säger Malin Heller.

Andrea och Johan Back upplever familjehemsuppdraget som både givande och krävande.

– De är tonåringar, det är konflikter och viljor precis som i vilken familj som helst, säger Andrea.

Killarna måste berätta var de är och komma hem när det är bestämt, på samma sätt som de egna barnen.

– Vi vill inte att de ska hamna snett, säger Johan.

Genom köksfönstret ser vi Redwan Eri­trea släntra in i parhuset. Han sjunker ner på en köksstol, bortvänd och inte lika pigg på att prata som Sadeq. Han har keps, tuggar tuggummi och studsar en tennisboll mot golvet.

Redwan och Sadeq säger att de känner sig både som bröder och kompisar. De delar intresset för fotboll, spelar i samma lag, har fyra träningar i veckan och matcher på helgerna.

Skillnaden mellan placerade barn och egna är att de egna barnen vet att du vill dem väl och inte tar illa upp om du rättar dem, säger Andrea. Dina egna barn vet att du älskar dem vad de än gör. Hos fosterbarnen måste du bygga upp ett förtroende så att de förstår att du ­säger åt dem för deras egen skull och inte för att utöva makt.

– Dessa barn har rest hit själva, de är erfarna och självständiga. Då är det ­svårare när vi vill bestämma över dem, säger hon.

16-åriga Redwan kommer från Eritrea och är föräldralös. Han flög till Sverige i sällskap av en flyktingsmugglare.

Sadeqs resa var mer dramatisk. Från Grekland till Italien färdades han i en lastbil som fraktade en stor sten. Runt stenen trängdes han och ett hundratal andra flyktingar från olika länder. Nätterna var kalla och dagarna väldigt varma.

– Det var påfrestande. Vi hade ingen toalett och det var ont om syre, berättar han.

Alla fick en liten portion mat och en liten flaska vatten som skulle räcka hela resan. Sadeq kissade i flaskan när den var tömd.

– Det andra behövde jag inte göra ­eftersom jag inte åt, säger han.

Resan varade två tre dagar.

– Om de inte hade släppt ut oss när de gjorde... säger Sadeq utan att avsluta meningen.

Resten av familjen hade blivit fast i Iran. De upptäcktes av polisen just när Sadeq gått iväg för att kissa. Han tog sig vidare på egen hand. Från Italien åkte han tåg upp genom Europa utan biljett, försökte gömma sig på tågtoaletterna men blev alltid upptäckt. Ibland blev han avslängd, ibland fick han åka vidare.

Johan Back är fascinerad över hur snabbt Sadeq och Redwan blev som familjemedlemmar.

– Vi har avstämning varje söndagskväll och ser över läxor, prov och träningar. Då dricker vi te och det är trevlig stämning. Det är svårt att förklara, men vi hör ihop, säger han.

– Vi var i Italien i somras. Då bygger man minnen tillsammans, tillägger ­Andrea.

Johan Back har svårt att tänka sig att han skulle ha haft familjehem i 30-årsåldern, med småbarn och karriär. Men nu finns det utrymme och det underlättar att Andrea arbetar 75 procent och jobbar hemifrån två dagar i veckan. Yngre kolleger tycker att det de gör är fantastiskt, men de upplever det inte som en uppoffring. Livet har fått ytterligare en dimension.

När jag frågar vad de har lärt sig svarar Johan Back att de har ställts inför nya situationer och upptäckt hur de löser konflikter.

– Man kan inte bara lunka på lika lätt som annars, man måste skärpa sig och tänka nytt. Och så känner vi en tillfredsställelse i att hjälpa. I grunden vill vi göra gott för dessa utsatta som gått igenom saker vi inte kan föreställa oss, säger han.

En förutsättning är de har plats i huset. Det har tre våningar och fem sovrum. Helgen innan fick de ändå maka på sig. Då kom två akuta placeringar, nyanlända tonårspojkar från Afghanistan som i dagarna flyttar till ett nystartat hvb (hem för vård eller boende) i Järl­åsa. Deras steg hörs från övervåningen.

– Vi ställde upp, det har gått bra. De mår någorlunda bra. De behövde äta och vila och få lite omvårdnad, säger Johan.

Han och Andrea tror att det är bäst för ensamkommande barn och ung­domar att bo i en familj – att de får bättre inblick i hur landet fungerar, lär sig svenska fortare och lättare blir integrerade. De blir sedda.

Sadeq Ahmadi tycker om att bo i en familj i stället för på ett hvb, som många av hans vänner gör.

– Det är skönt, man behöver inte oroa sig för nånting, säger han.

Han har förstås inte samma känslor för Andrea och Johan som för sin riktiga mamma och pappa, men han säger att han känner lika stor respekt för dem och att de är lika mycket värda för honom.