"De nationella"

Det var antagligen ett misstag av både medier och etablerade partier att inte ägna mer uppmärksamhet åt Sverigedemokraterna före valet. De närmaste åren blir det nödvändigt att granska vad partiet står för. En bra metod är som alltid att läsa partiprogrammet som finns lätt tillgängligt för alla på nätet.
Redan i principprogrammets förs-ta stycke beskriver man sin inspirationskälla: "familjen, hembygden och nationen", "förra sekelskiftets svenska nationalkonservatism" och "delar av den socialdemokratiska folkhemstanken".
   Det är inte så motsägelsefullt som det låter. Ordet "folkhem" lanserades först av den militante högerpolitikern Rudolf Kjellén som vid förra sekelskiftet bekämpade den allmänna rösträtten och förespråkade en "nationell socialism" som alternativ till liberal individualism och socialistisk klasskamp. Givetvis är Kjellén väl bekant för SD:s programförfattare. Ordvalet i programmets upptakt kan bara läsas som en identifikation med en idétradition långt till höger om all normal politik.

Texten i övrigt präglas mer än allt annat av en fixering vid människors ursprung och identitet. I partiets eget språkbruk kallas detta "den nationalistiska principen". Alla övriga ståndpunkter relateras till denna princip som utförligt utvecklas under rubriker som Staten, kulturen och nationen, Begränsad invandring, självbestämmande, Nationell frihet etc.
   Ett tryggt samhälle påstås förutsätta "en hög grad av etnisk och kulturell likhet." Längre fram preciseras detta till att handla om "språk, religion, lojaliteter och ursprung". "Svensk är den som av sig själv och som av andra uppfattas som svensk" - en dunkel formulering som enligt texten dock ger en öppning för "människor med annat ursprung att tillhöra den svens-ka nationen". Men förutsättningen är att man uppger de rötter man kan ha på annat håll: "En person kan bara ha en nationell identitet". Nationalitet är inte heller detsamma som medborgarskap: "I huvudsak ska ... svenskt medborgarskap vara ett privilegium avsett för svenskar."

   På samma sätt som människor bara sägs kunna ha en nationell identitet så ska staten i sin ideala form vara "befolkningsmässigt homogen". Tanken på flera nationer inom en och samma stat är "en kränkning av den nationalistiska principen" och påstås vara ett hot mot en fungerande demokrati. Tanken motbevisas direkt av verkligheten: Schweiz har fyra språk och är en av Europas stabilaste demokratier, Kanada, USA Storbritannien och Indien är mångnationella länder.
   Med de begrepp om språk, härstamning etc som Sverigedemokraterna använder blir uppenbarligen de svensktalande i Finland svenskar, samtidigt som det inom Sveriges gränser, med programmets ordval, finns "icke-svenska befolkningsgrupper, som till exempel samerna". Just samer och tornedalsfinnar räknas också i programmet som grupper som levt så länge i landet att de måste anses ha "hemortsrätt" här. Det betyder troligen att de kan få dispens från regeln att medborgarskap ska vara förbehållet dem som partiet definierar som svenskar.
   Värt att notera är samtidigt att romer och judar, som bott i Sverige i århundraden, inte nämns bland de grupper som har hemortsrätt. Och detsamma gäller givetvis alla senare anlända invandrare. För dem finns valet mellan "assimilering" eller "återvandring". En svensk får inte samtidigt uppfatta sig som jude, lett, kurd eller chilenare.

Riktigt vad som är så farligt med att människor har olika bakgrund och många olika identiteter, inte bara nationella, framgår inte, utöver den uppenbart ohållbara föreställningen att olikhet och variation skulle hota demokratin. Men rädslan inom partiet är så stor att man t o m hävdar att barn far illa om de inte får växa upp "med sitt eget folk i sitt eget land". Föräldralösa barni andra länder bör inte adopteras utan ska få växa upp i "sitt kulturella närområde".
   Här anser sig partiet uppenbarligen ha hittat ett "humanitärt" argument för att avvisa utländska adoptioner. Men tanken förutsätter ju att barn har en kulturell identitet som är oberoende av var barnet växer upp. Man säger inte att den ena kulturella identiteten är sämre än den andra. Men man säger att identiteten är mer eller mindre medfödd. Till sist är det alltså detta som är kärnan i "den nationalistiska principen".

   Och givetvis är det också just detta som gör att Sverigedemokraterna inte är ett parti som andra. Vanliga partier ägnar sig åt att beskriva och föreslå lösningar på problem i den verkliga världen, med all dess variation och rörlighet . De accepterar att människor har olika bakgrund och att en människas identitet har många olika komponenter och kan utvecklas och förändras. För Sverigedemokraterna är just detta grundläggande faktum en källa till oro. Ett politiskt program där just den enskilda människans mångtydighet och förmåga att överraska ses som orsaken till samhällets alla problem kan bara leda rakt in i en återvändsgränd - eller till något ännu värre.