Hospice med fokus på livet
Mia Grillfors Mård, sjuksköterska på Hospice i Uppsala
"Jag jobbar på Hospice där svårt sjuka och döende patienter tillbringar sin sista tid i livet. Men Hospice är inget dödens väntrum. Vi har fokus på livet och livskvalitet så länge som livet pågår. Det kan vara en önskan att få åka hem en sista gång, bada i vårt bubbelbadkar eller sitta ute på terrassen en sen eftermiddag. Vi ser patienten som en hel människa och inte bara en person med en sjukdom. Den sista tiden i livet ska vara så bra som möjligt och det gör också jobbet meningsfullt, jag känner att jag kan göra väldigt mycket och just därför har jag valt att jobba med den här typen av vård.
Det finns patienter som man aldrig glömmer. Särskilt tufft kan det vara att möta småbarnsföräldrar som inte får se sina barn växa upp, personer som inte varit sjuka så länge och unga människor. Precis som när en människa föds är det en lika unik händelse när någon dör. Efter alla dödsfall blir jag berörd, ibland ledsen. Vissa berörs jag mer av, till exempel om jag har tagit hand om någon väldigt mycket, då kommer man väldigt nära varandra. Samtidigt måste man vara professionell nog att skilja på arbete och fritid. Det är okej att vara ledsen och skulle jag inte bli det vore jag känslokall. Men mina känslor får inte ta över anhörigas sorg. I mitt jobb tror jag att det är viktigt att ha ett förhållningssätt till sin egen död. Jag pratar nog mer om döden än de flesta andra, med de som är nära mig. Om hur jag tänker kring den, vilka jag vill ha nära mig om jag blir sjuk och hur jag vill ha det ordnat när jag dött.
En förutsättning för att orka är att prata med kollegor, vi stöttar varandra genom samtal. Under tuffa perioder kan vi behöva sitta ner en stund innan vi skiljs för dagen. Det är inga längre samtal, det handlar om några minuter.
Döden finns hela tiden närvarande på Hospice. Men allt är inte bara sorgligt. Det finns också positiva känslor. Man får skratta och ha roligt både med kollegor, patienter och anhöriga. Det tror jag är viktigt.”
Skador i ansiktet är värst
Stig Bergquist, ambulans-sjuksköterska i Uppsala
"Jag möter barn och vuxna under livshotande omständigheter, åker ut på trafikolyckor med dödlig utgång, självmord, mord, dödsfall i hemmet. Men oftast är mitt möte med döden väldigt stillsamt. I nio fall av tio är det människa som haft en fridfull död i sin normala miljö. Det värsta tycker jag är om personen är skadad i ansiktet, mycket av personligheten sitter där. Är det illa tilltygad, utsatt för kraftigt våld eller efter en trafikolycka, kan det vara riktigt påfrestande. När den döde är ett barn eller tonåring är det hemskt, man vill bara ur sitt skinn.
Samma sak är det när jag ska försöka återuppliva barn och ungdomar, det är också en väldigt svår situation. Att möta föräldrarna, ja då handlar det bara om att närma sig med värdighet. Det krävs lyhördhet för att närma sig en situation där någon dött eller håller på att dö. I mitt förhållningssätt har jag min egen familj i åtanke, där vi upplevt dödssituationer bland barn och vuxna. Jag vet hur viktigt det är att bara finnas där med din närvaro. Att du kan vara både en medmänniska och den professionella. Om du har varit med om dödsfall i din egen närhet har du en aning om hur det kan vara. Men du kan aldrig säga att du förstår hur någon känner, för det kan du inte. Utbildning i krishantering är bra, men du kan inte läsa dig till allt.
När jag började jobba i vården för över 30 år sedan var jag sjukvårdsbiträde. En kollega frågade om jag ville se en död person och det är jag evigt tacksam för i dag. Det var en gammal kvinna, man hade gjort henne i ordning och tänt ett ljus, hon låg med en röd ros i handen. Det var fint. Det här första intrycket skapade en trygghet att möta avlidna personer. Sen har jag nog begåvats med sunt förnuft och min mors sätt att ömma för svaga människor.
Hon jobbade som hemsamarit och sa alltid ”vi ska hjälpa dem som har det svårt”. Jag tänkte inte så mycket på det när jag var barn men det har präglat mig i hela mitt liv.
Jag är inte rädd för döden. Min återhämtning är kort, jag känner mig säker på att jag gjort vad jag kunnat och jag går aldrig hem med dåligt samvete. I varje vårdsituation ska man ge allt, tycker jag. För en vacker dag behöver man vård själv.”
Reflexionerna kommer efteråt
Lars Sundin, polis och yttre befäl i Uppsala
"Den som säger att man kan stänga av sina känslor är nog inte riktigt funtad. Jag möter döden i så många olika situationer. Ingen händelse är den andra lik, även om de kan påminna om varandra. Därför är det svårt att ha en färdig mall för hur man ska vara, tänka och bete sig. Jag tror man får hitta ett eget förhållningssätt till de händelser man ställs inför för att klara av det känslomässigt och inte ta med sig jobbet hem.
För egen del utgår jag ifrån att dödsfallet ska hanteras som vilken annan arbetsuppgift som helst. Jag är inte där som privatperson och med det sättet att tänka har jag hittat en trygghet. Som polis ute på fältet är det ett naturligt inslag i jobbet att vara först på plats, oavsett om det handlar om mord, olyckor eller självmord.
I polisyrket ingår också att meddela dödsbud och åka hem till anhöriga som bor i vårt distrikt, trots att dödsfallet skett i en annan del av landet eller utomlands. Vi kan också få åka hem till anhöriga i fall där vi själva varit involverade, till exempel om vi varit på plats vid en trafikolycka med dödlig utgång. Vissa möten med döden lämnar större avtryck än andra. Det är oftast när jag kan göra en koppling till mig själv och mitt eget liv.
Jag tänker fram för allt på när barn dör eftersom jag själv har barn, eller om det är någon person i min egen ålder med liknande bakgrund som dött. Det kan också vara någon som är i samma ålder som min sambo eller mina föräldrar.
De här reflektionerna gör jag aldrig när jag är på plats, de kommer senare i så fall. Det mesta bearbetar jag på egen hand, jag tänker igenom vad som hänt några gånger och sen är det bra. Ibland ventilerar jag med min sambo. Jag har hittills inte varit med om någon händelse där jag behövt professionell hjälp. Men det är nödvändigt att få prata, att få ur sig det. Det är inte mer komplicerat än så.”