Anja Kontor äter frukost på sitt favoritkafé hemma i Uppsala. Ett par täckbyxor ligger på stolen intill. Snart ska hon ut till kusten och skotta. På huvudet har hon en keps och inuti ruvar hon på människoöden likt en fågel på sina ägg. Hon samlar på berättelser som hon hör på bussen, på damtoaletten och sparar tills rätt tillfälle dyker upp.
Det gjorde det nyligen när hon fick en förfrågan från SVT om hon ville programleda en egen serie om människor vars liv tagit en ny men dramatisk vändning. Ursprungstanken var att det skulle handla om kändisar men Anja ville hellre ha människor av typen du-och-jag. Och så blev det.
– Samtalet mellan fyra ögon håller på att gå förlorat i databruset. Det där när man tittar varandra in i ögonen och följer varandras andetag. Bara här inne finns det säkert en massa livshistorier som väntar på att berättas, säger hon och vrider på nacken för att överblicka kaféet. Det viktiga är bara att lyssna, och att göra det på riktigt.
Hur får du människor att öppna sig inför kameran?
– Jag är extremt tydlig och ärlig med vad jag vill prata om. Och så känner jag av den andra personens stämning och energi, säger hon.
Det låter lite flummigt. Först när hon propsar på att jag ska gå och köpa fika förstår jag plötsligt vad hon menar med energi. Det är som om hon sett rakt igenom fasaden jag satt upp för att dölja att morgonen varit körig.
– Du ser ut att behöva lite omvårdnad, säger hon vänligt.
– Jag tycker otroligt mycket om människor och försöker få dem att känna sig trygga, som om de sitter i ett vardagsrum i stället för framför en kamera.
Under inspelningen av serien När livet vänder har hon hållit den som intervjuats i handen under bordet. Hon har tagit paus och kramat och tröstat. Det har varit tunga ämnen som de pratat om. Flera har berättat om hur små barn har dött. Efteråt har hon gråtit.
Varför är du så intresserad av människors berättelser?
– Kanske för att jag växte upp i en familj med en dramatisk historia. Och det var så mycket som inte kunde sägas rakt ut. Folk försvann, omkom och många kastades i fängelse för sina åsikters skull. Det fanns en ständig knut av sorg. När jag var barn skrev vi brev på kodspråk till varandra.
Anja Kontor minns hur hon under sin uppväxt besökte sina släktingar och hur de var tvungna att slå på alla kranar och i skydd av ljudet från det forsande vattnet luta sig fram över bordet och viska, när de skulle prata om något privat. Den östtyska säkerhetstjänsten, Stasi hade nämligen angivare i varenda vrå.
Men insikterna har gjort henne tacksam. En ekorre på balkongen räcker för att göra henne lycklig. Hon är övertygad om att människors berättelser om hur de tacklat livets motgångar kan sprida hopp.
"Fattade inte att jag var ledsen!"
Deckarförfattaren Börge Hellström levde som kriminell och missbrukare innan han började skriva. Hans brottsliga bana började i tonåren när familjen flyttade till Uppsala. Vändningen kom när han vågade prata om känslor.
Börge Hellström är i dag en hyllad kriminalförfattare i duon Roslund & Hellström och en av initiativtagarna till Kris, Kriminells revansch i samhället. I böckerna han skriver med sin författarkollega finns detaljerade beskrivningar från den undre världen som imponerat på många. Träffsäkerheten i fiktionens värld har inte bara att göra med hans livliga fantasi. Innehållet har också en verklighetsförankring, eftersom han själv hamnade snett i livet.
– Jag var en orolig själ som sökte hela tiden kickar och en misslyckad kriminell, för jag åkte dit hela tiden. Men innerst inne var jag ledsen, fast det fattade jag inte då, säger han och blickar upp mot taket och ser sorgsen ut.
Hans brottsliga bana började i tonåren i Uppsala, hit hade familjen flyttat efter att ha bott i Stockholm. På Nannaskolan och Gränbyskolan gjorde han sig känd som en bråkstake som inte kunde sitta still. Vid 14 rökte han hasch och som 15-åring tog han sin första dos amfetamin på Fyristorg. Som barn blev han även utsatt för sexuella övergrepp av främmande män. I påverkat tillstånd blev han aggressiv och tog till nävarna, särskilt mot män som han misstänkte var homosexuella.
Tillsammans med andra kriminella gjorde han inbrott och snodde bilar.
– Mitt självförakt gjorde att jag blev gränslös och stängde av känslor med spriten. Men hemligheten jag bar på, att främmande män förgripit sig på mig, var så stor. Den styrde mig, fast jag inte var medveten om det då. Under dessa år använde jag drogerna för att fly undan alla hemska minnen.
Vändingen kom för 19 år sedan. Börge Hellström hade försökt ta livet av sig men överlevde. Han kom på ett behandlingshem för att komma ur sitt missbruk och började gå i terapi. Men han var rädd för människor och för att prata om känslor. Så småningom, när han märkte att det gick att sätta ord på det han varit med om, vågade han öppna sig och berätta om de svåra övergreppen.
För tre år sedan föll ännu en pusselbit på plats. Börge Hellström fick diagnosen adhd och ännu en tung sten försvann ur ryggsäcken.
– Nu ser jag diagnosen som en tillgång, jag använder min fantasi på ett konstruktivt sätt när jag skriver böcker och jag har bättre ordning på tankarna, säger han och tillägger att han älskar att bli bekräftad.
Förr var det för att han var bra på att slåss. I dag för att han gör något bra som författare. Han är också glad över de svåra erfarenheter han bär med sig. Men fick han leva om sitt liv skulle han aldrig vara med om allt igen.
Fotnot: Intervjun med Börge Hellström sänds 27 februari i SVT2
”Jag måste se till det positiva”
Det har gått tio år sedan Ulrika Ager förlorade sin åttaårige son i en trafikolycka och själv skadades svårt. Tiden läker inte alla sår men livet är lättare nu.
– Jag skulle göra allt för att få tillbaka Jonathan. Men när det inte går måste jag se till det som livet lärt mig och det som är positivt, säger Ulrika Ager.
Trafikolyckan inträffade på väg till Skövde när Ulrika Ager var på väg till VM-finalen i enduro med sin son, en väninna och hennes barn. En bil, som kom från en mindre väg från vänster, körde bara rakt ut och kollisionen blev kraftig, Ulrika Ager, som satt vid ratten, hade ingen chans att väja undan. Hennes son och väninnans son dog i olyckan, själv skadades hon svårt.
Efter den första tidens förlamande sorg, skrev Ulrika Ager en bok om hur hon hanterat tiden efter trafikolyckan. Boken, ”Ett liv kvar att leva” öppnade upp en ny och positiv inriktning i hennes liv.
– Jag trodde bara att min familj och mina närmaste vänner skulle köpa boken. Men den nådde ut längre än så. Den omnämndes i bloggar och jag fick mejl från människor som visade sin uppskattning eller som hade varit med om något liknande. Jag fick också kontakter som hjälpte mig framåt,.
Ulrika Ager hade haft jobb som säljare för Löfbergs Lila men tvingades sadla om efter olyckan, eftersom hon skadats svårt i ryggen. Hon studerade vidare till personalstrateg och nu har hon ett jobb hon stortrivs med, som HR-specialist på Läkemedelsverket.
– Hade du för tio år sedan sagt att allt kommer att bli bra, att jag kommer att hitta utmaningar och stimulans inom ett helt annat yrkesområde än det jag valt från börja, hade jag inte trott det. Det livet lärt mig är att jag ska förlita mig på att det löser sig om jag bara har tålamod att vänta ut saker och ting, säger hon.
När hon blev uppringd av Anja Kontor var hennes spontana tanke först att säga nej. Hon ville inte vara med i ett program där folk skulle tycka synd om henne. Men när hon fick veta att hon skulle få berätta om hur hon utvecklats vidare i sin nya livssituation, tyckte hon att det kändes bra. Tomrummet efter Jonathan kommer alltid att finnas. Men hon har blivit vän med sorgen.
– Helt klart saknas det något, jag har inte hittat någon riktig mening med mitt liv. Det gör inte ont men jag är inte fullt ut hel som människa.
På vägen tillbaka, utan sin son, tycker hon att hon har blivit mer ödmjuk och öppnat upp sig själv för att testa nya saker. Hon har många vänner i alla åldrar som lever olika slags liv, tidigare umgicks hon mest med de som var i samma fas i livet som hon själv.
Ulrika Ager är inte heller rädd för svackor längre. Hon kan tycka synd om sig själv. Men sen kommer insikten ”fasen, skärp dig nu, du har ansvar för ditt liv”. Hon vill inte att någon ska säga att hon fastnat i sin sorg.
Fotnot: Programmet När livet vänder med Ulrika Ager sänds onsdag 20 februari, kl 20 i SVT1
Bor: I Uppsala.