TRIS fick ta emot ett stipendium från Skandias stiftelse Idéer för livet för att kunna fortsätta sin verksamhet med sitt så kallde Ronja-projekt. Stipendiet har sedan 1987 delats ut till projekt som riktar sig till barn och ungdomar i Sverige.
TRIS är en organisation som arbetar för att tjejer – framför allt med annan etnisk bakgrund än svensk – ska få leva ett självvalt liv. De jobbar också för att öka kunskapen om dessa unga kvinnors livsvillkor och få ungdomar att mötas över kulturgränser och lära av varandras erfarenheter. Det nystartade Ronjaprojektet är ett idrotts- och hälsoprojekt som TRIS drog i gång i juni. Det är till för tjejer i Uppsalas högstadie- och gymnasieskolor och framför allt i så kallade SPRINT-klasser där nyanlända elever får behörighet till gymnasiestudier. Målet är att tjejer som på grund av kultur eller ekonomi har begränsningar i vardagslivet ska få testa olika idrotter och stärka självförtroendet samtidigt som de får bygga nätverk utanför skolan. De får också delta i föreläsningar om hälsa och kost.
My Hellberg och Sevana Bergström jobbar på TRIS och har varit med och startat Ronja-projektet. De berättar att de genom enkätundersökningar märkt att det finns ett stort behov av verksamheten i Uppsala. De har också fått positiva reaktioner från alla som de tagit hjälp av.
– Det är väldigt mycket jobb runtomkring de här aktiviteterna, till exempel när vi har simträning måste vi hyra hela simhallen och försäkra oss om att ingen manlig personal finns där och att det inte är någon insyn i simhallen. Alla har varit väldigt hjälpsamma så det finns många att tacka för att det här projektet fungerar, säger My Hellberg.
Dessa begränsningar gör enligt henne att cirka 90 procent av tjejerna de jobbar med inte har lärt sig simma. Därför är det något som de gärna vill hålla på med men de har också fått prova på många andra sporter och får själva lämna förslag på saker de vill testa. Båda två tycker att det kan vara jobbigt att arbeta för en organisation som TRIS där man får se mycket som känns orättvist och frustrerande. Men det är också ilskan och frustrationen som är anledningen och drivkraften för att fortsätta arbetet. Om man inte var arg skulle man inte vara lika motiverad är de överrens om.
– Man lär sig se de små positiva sakerna som att någon som inte tidigare fått följa med på aktiviteter plötsligt får det eller att någon som inte kunnat cykla kommer och berättar att hon nu cyklar till skolan varje dag. Det är sådant man får ta vara på, säger Sevana Bergström.