Ewa Wallin, specialistsjuksköterska i intensivvård vid Akademiska sjukhuset och forskare vid Uppsala universitet.
Det framgår av en studie bland patienter som intensivvårdades för covid-19 vid Akademiska sjukhuset under våren och sommaren förra året. Några månader efter att de skrivits ut från intensiven besvarade patienterna en enkät med frågor om minnen och upplevelser från vårdtiden och hur de återhämtat sig efter den.
– Jämfört med vad vi vet från undersökningar av patienter som av andra orsaker behövt intensivvård verkar de med covid-19 ha varit mer medvetna om sin livshotande sjukdom, vilket i hög grad präglat deras upplevelser av den, säger Ewa Wallin, specialistsjuksköterska i intensivvård vid Akademiska sjukhuset och forskare vid Uppsala universitet.
Hon tror att den enorma uppmärksamhet som covid-19 redan från början av pandemin hade fått i alla medier gjorde att nästan alla patienter insåg att de stod inför en oviss kamp om liv eller död när de fördes över till intensivvården.
– De mest skrämmande minnena från tiden på intensivvården var att behöva andningshjälp i respirator och att bli nedsövda, säger Ewa Wallin.
Under början av pandemin var trycket på intensivvården mycket stort, med många mer eller mindre provisoriska lösningar för att få den att fungera. Det innebar till exempel att patienterna vårdades mindre avskärmade än vad som annars är brukligt.
– Ändå var det något av en överraskning att många patienter hade starka minnen av andra patienter på avdelningen, som hostade och var oroliga eller som fördes bort efter att ha avlidit. Sådan medvetenhet om andra patienter har inte tidigare rapporterats i studier från intensivvården, säger Ewa Wallin.
När patienterna besvarade enkäten tre till sex månader efter att de hade skrivits ut från intensiven rapporterade en stor majoritet att de fortfarande hade ett eller flera – oftast tre till fem – problem efter sin svåra sjukdom. Bara var åttonde patient kände sig besvärsfri.
Under pandemins första våg intensivvårdades totalt 120 personer på Akademiska sjukhuset i Uppsala.
De vanligaste besvären var andfåddhet och nedsatt fysisk ork. Många uppgav också att de kände mental trötthet, hade problem med minnet och koncentrationssvårigheter.
– Att så pass många hade kvarvarande besvär var inte oväntat. Liknande höga siffror har rapporterats från andra uppföljningar av patienter som vårdats för covid-19 på sjukhus, säger Ewa Wallin.
Trots de uppskakande upplevelserna under vårdtiden uppgav bara enstaka patienter att de kände sig deprimerade eller fortfarande plågades av mardrömmar.
– Man bör dock komma ihåg att vi i enkäten bara bett patienterna att med egna ord redogöra för eventuella kvarvarande besvär. Kanske hade resultatet blivit ett annat om vi också använt något validerat instrument för att mäta förekomst av depression eller andra psykologiska besvär, säger Ewa Wallin.
Fastän så många hade kvarvarande besvär uppgav mer än tre av fyra att de återupptagit sina normala dagliga sysslor, som till exempel att göra inköp på egen hand, laga mat och köra bil.
Av dem som förvärvsarbetade innan de insjuknade hade drygt hälften återgått i arbete vid uppföljningen, i några fall med sänkt arbetstid. Var fjärde var fortfarande sjukskriven och några hade gått i pension.
– Uppmärksamheten på intensivvården under pandemin har fångat behovet av riktad uppföljning efter kritisk sjukdom och intensivvård så att individen får individanpassat stöd och hjälp att återgå till normala aktiviteter, säger Ewa Wallin.
Studien är publicerad i facktidskriften Acta Anaesthesiologica Scandinavia och kan läsas i sin helhet här.