Men den kan också, påminner Selimovic, förstärka den felaktiga föreställningen att massakrerna och försöken till folkmord berodde på några få individer, som Mladic, Slobodan Milosevic och Radovan Karad?ic.
Selimovic har rätt. Systematiska och konsekventa övergrepp mot hela grupper av människor går knappast att tänka sig utan någon typ av argument som rättfärdigar just denna typ av övergrepp. Som Aleksandr Solzjenitsyn konstaterat: Macbeth i Shakespeares skådespel är skyldig till flera mord och har svåra samvetskval – för att mörda tusentals (eller flera miljoner) räcker det inte med svaghet eller brist på moral, det krävs en ideologi.
Den extrema nationalism som alltjämt har högljudda anhängare i serbisk politik uppstod inte med Jugoslaviens sammanbrott. Dess teoretiska grundvalar blev kända för omvärlden 1986 genom dokumentet Memorial, som upprättades inom Serbiens vetenskapsakademi under medverkan av författaren Dobrica Cosic. Men bakgrunden kan spåras till de motstridiga idéer om vad Jugoslavien skulle vara som manifesterades redan när staten upprättades efter första världskriget. Medan slovener och kroater föredrog att se Jugoslavien som en union av likaberättigade sydslaviska nationer, föredrog serbiska nationalister att se den nya staten som en utvidgning av det Serbien som redan fanns.
Cosic såg Serbiens anslutning till Jugoslavien som en olycka – en olycka som ytterligare fördjupades av det kommunistiska maktövertagandet 1945. Ändå hade han viktiga politiska uppdrag, till dess han på 1960-talet föll i onåd.
En utförlig presentation av innehållet i Memorial finns bland annat i den norske balkanexperten Svein Mønneslands bok Før Jugoslavia og etter som utkommit i flera upplagor. Vetenskapsakademin hävdade att den jugoslaviska politiken innebar fysiskt, politiskt, rättsligt och kulturellt ”folkmord” – en anmärkningsvärd terminologi med tanke på det som sedan hände – mot serberna i Kosovo och därtill i Kroatien. Alla andra folk hade fått sina nationella ambitioner tillgodosedda genom det jugoslaviska projektet – utom just serberna. Nu måste hela folket mobiliseras för att med alla medel rädda nationen. Inom kort hade den serbiska ortodoxa kyrkan, stora delar av medierna och många vanliga serber ställt sig bakom detta program.
Allt som stod i Memorial var inte fria fantasier. Den jugoslaviska grundlagen från 1974 gav Serbien en mer oklar status än övriga republiker. I en demokratisk stat hade detta kunnat förändras med fredliga medel. I det totalitära Jugoslavien fanns bara maktspråk att tillgå. Ordförande i det serbiska kommunistpartiet var sedan just 1986 Slobodan Miloševic, som såg en möjlighet att stärka sin ställning genom att göra Memorials program till sitt. Det började med att självstyret i de autonoma provinserna Kosovo och Vojvodina upphävdes, men snart handlade det om att med våld införliva alla delar av Jugoslavien där det bodde serber och fördriva eller döda den övriga befolkningen. Motsvarande nationalism legitimerades i övriga republiker. Statens sammanbrott gick inte att hejda, men det massmord eller folkmord som följde hade kunnat hejdas – om omvärlden förstått vilka krafter som släppts lösa.
Den serbiska extremnationalismen var ingen naturkatastrof utan konsekvensen av ett politiskt program, utformat av människor som ansåg sig vara landets intellektuella och moraliska elit. Och det fick stöd av många andra som var beredda att lägga det personliga ansvaret åt sidan.