Ylva Enström Blomster (till vänster) och Irma Sahlin är båda utbildade socionomer och gruppbehandlare på Trappan.
– Barnen ska förstå att de inte är ensamma och få kunskap om problemen: vad som är ett beroende och vad psykisk ohälsa innebär till exempel. Vi lyfter även skuld och ansvar från barnen, men även föräldrarna – man ska förstå att psykisk sjukdom, exempelvis, inte är någonting man väljer.
Det säger gruppbehandlaren Irma Sahlin på stödverksamheten Trappan, som drivs av Uppsala kommun. Trappan riktar sig mot barn och unga som lever i familjer med alkohol- eller drogrelaterade problem, där våld eller psykisk ohälsa förekommer eller där föräldrarna genomgår en konfliktfylld separation.
Tanken är att erbjuda en plats för barn och unga att få dela med sig av känslor och erfarenheter med andra i samma situation.
Det gör så mycket mer än att bara höra att man inte är ensam, konstaterar Ylva Enström Blomster, även hon en av Trappans sju gruppbehandlare.
– Det är inte ovanligt att barn som kommer hit trott att deras familjesituation är unik, säger Enström Blomster.
Trappan tar årligen emot omkring 300 barn, i varje grupp ingår mellan 6 till 10 barn i åldrarna 7 till 20 år. Grupperna delas upp efter ålder och bekymmer i familjen. Förekommer det våld i familjen erbjuder man bara enskilda samtal.
"Föräldrar till barn som varit här har berättat att de märkt av positiva effekter av våra gruppsamtal. Som att barnet pratar mer och är lugnare", säger Ylva Enström Blomster.
Varje träff är två timmar lång och utöver att samtala får alla deltagare utlopp för sin kreativitet genom att skriva, måla, titta på film eller leka.
– Vi försöker hitta olika uttryckssätt som passar alla. Det är viktigt att samtala kring tunga ämnen men även att kunna skratta ihop, säger Sahlin.
Det är viktigt med andra moment än att bara samtala, betonar gruppbehandlarna. Vid varje träff är någon form av lek ett återkommande inslag.
Hur situationen hemma påverkar barnen varierar från fall till fall, berättar gruppbehandlarna. I en del fall syns det inte vid första anblick att en förälders problematik spillt över på barnet.
– Oavsett så blir man påverkad av hur man har det hemma. Vissa börjar ta jättemycket ansvar och anstränger sig i skolan för att ge sken av att allting egentligen är bra, medan andra kan bli mer utåtagerande och hamna i bråk, säger Enström Blomster.
Hur mår barnen efter gruppbehandling?
– De känner en lättnad över att ha brutit stigmat kring att prata om såpass svåra saker och att det inte är så farligt att söka hjälp. Att få kunskap och kunna samtala kring svårigheter i hemmet fungerar även preventivt. Sedan är det såklart svårt att mäta resultat, säger Irma Sahlin.
När UNT är på besök förbereder Irma Sahlin och Ylva Enström Blomster inför att nästa grupp barn och unga ska komma till Trappan.
– Men, fyller Enström Blomster i, vi har fått höra av föräldrar att de märkt av positiva effekter av stödgruppen på sina barn, att de är lugnare, pratar mer eller att föräldrarna känner att de kommit närmare sitt barn.
Många av familjerna som söker stöd hos Trappan har blivit tipsade av andra med erfarenhet därifrån. Andra kommer i kontakt med verksamheten via myndigheter som socialtjänst, skola och även till viss del psykiatrin.
– Vi försöker vara ute och informera de som möter våra familjer att de kan tipsa om oss. Det är framförallt viktigt för yngre barn som behöver hjälp av vuxna att hitta hit, säger Enström Blomster.
Alla barn och ungdomar som gått på Trappan får skriva en hälsning till kommande grupper. Här är en av dem.
För att gå på Trappan krävs godkännande från båda vårdnadshavare. Samtidigt som det bidrar till att verksamheten inte når alla som behöver hjälp, skulle det bli väldigt svårt för ett barn att gå och prata om en förälder inte har gått med på det, anser gruppbehandlarna.
– Barn är oftast så oerhört lojala mot föräldrarna så de behöver det här mandatet för att kunna gå hit, säger Enström Blomster.