Videon är inte längre tillgänglig
– När vi städade kom jag kom på mig själv med att börja dammtorka väggarna i det rum där Ingemar putsade fönstren. Vi hade samma humor, det var mysigt, berättar Tina.
Nu hade hon frågat om han kunde tänka sig att putsa fönstren i hennes tvåa i Salabacke. Jodå, det kunde han, men han ville inte ha betalt, bara lite fika.
– Det var varmt och skönt på balkongen och fast det var mitt på dan frågade jag: Vill du ha ett glas vin? När han svarade ja, tänkte jag att nu kanske jag lyckas. Känslan var att jag inte ville att han skulle gå hem, jag ville ha kvar honom länge. Han stannade hela natten, berättar Tina Myréen.
– Du var lite bakslug, skojar Ingemar.
Själv var han bara glad och fattade först inte vinken.
Han var 60 och hon 65. Efter tre månader förlovade de sig.
När man blir kär på äldre dar är man mer sansad, tycker Ingemar. Tina håller med, men hon känner fortfarande fjärilar i magen. Hon är lycklig över att äntligen vara tillsammans med en man som delar hennes intressen för antikt, loppis och heminredning, astrologi och släktforskning. Båda gillar Norrland också och kanske flyttar de uppåt i framtiden.
– Vi gillar att göra samma saker. Det är jättejätteroligt, säger Tina och tittar kärleksfullt på Ingemar.
– Det stämde från början, säger han enkelt.
De tänker skaffa en gemensam bostad, men tills vidare köper de lite nytt, som är "vårt".
– För att få den där..., säger Tina.
– Vikänslan, fyller Ingemar i.
Så gör de ganska ofta, fyller i varandras meningar.
I 30 år levde Ingemar Gustavsson med en kvinna som han blev tillsammans med när de var väldigt unga. De växte ifrån varandra och när han träffade Tina Myréen hade han varit separerad i flera år.
– Det var ensamt. Jag var lite frustrerad och tänkte vad fasen. Men jag är inte den som hänger på krogen och raggar. Jag undrade hur jag skulle träffa nån, säger han.
Tina Myréen som hade separerat ett par år tidigare tyckte att det enbart var skönt att få rå sig själv
– Jag hade inget behov av att träffa någon. Grejen är att jag aldrig fått hjälp med någonting i hemmet av någon man tidigare. Med Ingemar är det helt annorlunda. Vi delar på matlagning, städning, allt, säger hon.
Deras barn tycker att det är skönt att de har träffat någon de trivs med och att de slipper vara själva.
– De behöver inte oroa sig, säger Ingemar.
Han har fem barn och hon tre. Sammanlagt har de snart tolv barnbarn. Tina låter nästan lite svartsjuk när hon berättar att Ingemar är omåttligt populär bland hennes barnbarn. Samtidigt tycker hon förstås att det är roligt att det funkar.
Hur mycket bättre är livet sedan ni träffades?
– Livet är mer fullvärdigt. Det är bättre på alla sätt, vi har liksom hjärnkontakt, säger Ingemar och viftar med fingret mellan deras huvuden.
– På en skala från ett till tio är det 25 eller så, säger Tina och skrattar.
Hur ser ni på framtiden då?
– Nu har vi ju mål i livet, utbrister Tina Myréen.
Förut handlade det om att se barnen växa upp, hoppas på att få barnbarn, jobba färdigt innan pension. Livet flöt bara på. Nu vill de göra saker, planera semestrar och roliga utflykter i vardagen, gärna flytta ut på landet så att Ingemar kan odla. Några farhågor inför framtiden finns inte.
– Inte ett dugg. Vad skulle det vara? Det skulle vara ifall någon faller ifrån, men varför ska man oroa sig över det? Ingemar är ju så ung, säger Tina.
Båda tror på ett liv efter detta och att det var meningen att de skulle träffas, fast det tog tid. Dessutom känner de på sig att de kommer att leva länge.
I andra änden av Uppsala bor Anita Olsson. När hon var 72 år hittade hon tillbaka till den snygga killen hon gick och höll i handen på skolgården på Örnsköldsviks högre allmänna läroverk. Längre än så kom de inte innan realskolan var slut och deras vägar skiljdes åt.
– På den tiden var man inte så framåt, säger Anita Olsson.
De träffades inte igen förrän på en skolträff 25 år senare. Då levde hon ensam, men han var gift. På nästa skolåterträff, ytterligare 25 år senare, var han änkeman sedan några år och hon hade levt ensam i 30 år. Den gången hängde han upp rocken, sträckte fram handen och hon tog den. De var tillbaka på skolgården.
– Det sa inte klick, men vi fick en elektrisk stöt. Nånting fanns kvar från förr och då var det lätt att haka på, berättar Anita Olsson.
För henne kändes det som att komma hem.
Trots nyförälskelsen och hemkänslan var det inte lätt i början. Anita Olsson hade stängt av känslomässigt.
– Han sparkade in dörren. När alla bortträngda känslor kommer... Det blir en explosion och det spelar ingen roll hur gammal du är. Förälskelsen är lika, säger hon.
Snart har det gått tre år och relationen känns trygg. Anita Olsson sitter vid bordet i sitt ljusa kök hemma i Gottsunda. Hennes käraste bor i Stockholm. De har levt helt olika liv. Hon utbildade sig till psykolog i Uppsala medan han blev ekonom och har varit vd inom pappersindustrin.
– Vi har roliga diskussioner och lär oss mycket av varandra, säger hon.
Han har levt i ett långt och lyckligt äktenskap och på hans sängbord samsas bröllopsfotot med en bild på Anita. Förhållandet har tagits väl emot i deras respektive familjer. Anitas son, som länge saknat sin döda pappa, är glad för att ha fått en äldre man att prata med.
Anita och hennes särbo känner en glädje i att ha haft gemensamma bekanta. Det finns också något skönt med att träffas som äldre. De är inte mitt uppe i karriären, har inga småbarn och ingen stress. De har livserfarenhet och tjafsar inte om småsaker. Det är också en trygghet att ha varandras stöd ifall något skulle hända.
– Sedan har vi mycket tid här och nu, fast ingen framtid. Vi kan i princip räkna på händernas fingrar de år vi har kvar, säger Anita Olsson.
Båda har barn och barnbarn och sitt liv där de bor, så det är inte tal om att bli sambo. Men när den dagen kommer då de inte orkar vara lika aktiva längre kan de gärna flytta ihop. Eller om någon av dem skulle bli beroende av hjälp.
– Han definierar kärlek utifrån att kunna tänka sig att ta hand om varandra och sätta den andra före sig själv om det händer något, berättar Anita.
Hon som levde ensam så länge hade gärna träffat honom tidigare.
– Han påstår att jag har väntat på honom i 55 år. Kanske har jag gjort det, men jag har roat mig under tiden.