Nu står han där igen och tittar ned mot sjögräset som virvlar i strömmarna. Ett kraftigt ärr på halsen visar var läkarna gick in för att reparera hans krossade halskota. Han drar ner byxlinningen och visar ett lika stort ärr på höften.
– Där tog de benet till den nya kotan, säger Marcus Eklund.
Det var någonstans vid Västgötaspången det hände. Exakt var minns inte Marcus. Han var kraftigt berusad och smällen har grumlat minnet.
– Jag hade firat min sista dag som lastare på Arlanda med kompisarna och skulle börja en flygledarutbildning i Malmö. Jag gillar att bada och fick för mig att jag skulle hoppa i Fyrisån, trots att den är så grund, säger han.
Strax före midnatt den 14 augusti 2009 gjorde han det vansinniga dyket. Huvudet slog troligen i en sten. Han minns inget förrän han vaknade på Akademiska sjukhuset en vecka senare, förlamad. Den femte halskotan var krossad. Livet hängde på en skör tråd. Få av läkarna trodde att han skulle kunna gå igen. Men Marcus är envis. Han intalade sig själv att han skulle kunna gå från sjukhuset, och lyckades. Efter drygt tre månader promenerade han ut därifrån på egna ben.
Sedan ett par år pluggar han till flygledare - drömjobbet. Han kan köra bil igen och har klarat att behålla sitt flygcertifikat. När han stiger ur sin silvergrå Ford märks det först inte att han har en svår neurologisk skada.
– Jag haltar och jag kan inte gå så långt. Har svårt att gå nerför trappor. Måste koncentrera mig hela tiden. Det gör att jag rör mig långsammare än tidigare. Musklerna på överarmens baksida och på bröstet fungerar inte heller som de ska, säger han.
Trots att han har klarat sig bättre än de flesta som krossat en nackkota så tär minnena.
– Jag kan inte vara med på allt som andra gör. Jag vet att man undrar om Marcus klarar det här, kan han vara med. Jag ser på mig själv som lite sämre än en frisk människa och det har sänkt mitt självförtroende. Det spelar ingen roll att jag inte tänker på det, det finns där ändå, säger han.
Det händer att han blir ”ledsen”.
– Jag har alltid accepterat läget men ibland tänker jag på hur det är nu och vad jag en gång hade, då kan jag bli ledsen. Men man får inte gå ner sig. Det har varit viktigt för mig hela tiden. Hade jag inte gjort det så hade jag suttit i rullstol i dag.
Det värsta är ändå inte det han åsamkat sig själv utan familjen.
– Jag kan känna mycket ånger för all oro jag har utsatt dem för under de här åren. De har varit ett otroligt stöd för mig, säger han.
Samtidigt är han nöjd med det han har. Mycket nöjd. Och han har fått nya insikter om livet. En annan syn på vad som är värt något, flickvännen Cassandra Eriksson, familjen, vänner.
Och han är lika envis som förr. Det intygar Cassanda - han ger sig inte förrän han är överbevisad.
– Det mesta av envisheten lägger jag ner på skolan för att göra så bra i från mig som möjligt, säger Marcus.
När UNT träffade dig efter olyckan så sade du att du inte skulle dricka alkohol igen. Har du hållit det?
– På sjukhuset kände jag så. Alkohol gör en inte särkskilt smart. Samtidigt tycker jag om att ta en öl med mina kompisar. Jag vill inte ge upp en av de roliga saker jag fortfarande kan göra med den kropp jag nu har.
Han gillar fortfarande att bada också. Och han dyker.
– Men inte i åar, bara på badstränder där jag vet att det är säkert, säger Marcus Eklund.