Ebba Westergren från Norrköping och Elina Bengtson från Umeå har aldrig vandrat några längre sträckor tidigare. Den 12 juni klev de ut i ett regnigt Umeå med målet att gå så långt söderut de kan på fem veckor. De var beredda på skoskav och mygg men visste inte riktigt vad de gav sig in på. När en tredjedel var avklarad kunde vandringen ha varit över.
Ebba och Elina möttes på en folkhögskola i Småland förra året. De läste en utbildning med inriktning på globala frågor och satt och spånade på hur de kunde göra skillnad i världen.
– Vi kände väldigt starkt för kvinnorna i Sydsudan som måste gå långa sträckor för vatten varje dag. När vi har googlat Sydsudan innan så står det knappt någonting i nyheterna, säger Elina Bengtson.
Idén Mil för Mil föddes. I sociala medier lägger de ut vandringen och hoppas få in drygt 200 000 kronor för att finansiera två vattenbrunnar i världens yngsta stat.
– Vi vill gå en lång sträcka på Sveriges trygga vägar för att minska sträckan de behöver gå på otrygga vägar, säger Elina Bengtson.
Nu ligger Ebba och Elina före schemat. De går flera mil om dagen, som mest 3,5, och tror att de kommer ta sig förbi Stockholm som var riktmärket. Men det har inte varit framgångar hela vägen.
11 dagar och 20 mil in i vandringen sa Elinas knän ifrån. En fysioterapeut i Kramfors konstaterade att en led var överbelastad och rådde henne att ta det försiktigt med vandringen.
Så fort de kom till vårdcentralen gick Ebba in på Facebook Marketplace och letade efter barnvagnar.
– Det har alltid varit fokus på lösningar och hur vi ska kunna fortsätta ta oss söderut, säger Ebba Westergren.
Resan fortsatte med den tyngsta packningen i en barnvagn. Den fick punktering två gånger, lagade och fortsatte bära. Men barnvagnen var gjord för barn, inte för 60 liter stora vandringsryggsäckar. Den rasade ihop. Duon fick hitta en ny.
På måndagen har de vandrat i exakt en månad. De tältar längs vägen, äter frystorkad mat och laddar telefonerna med solceller. Vad pratar man om i nästan 50 mil?
– Det går i perioder. Vi kan ju gå bakom varann och inte säga någonting, och det behöver man också. Men det kan också vara att vi jämför vår vandring med kvinnorna i Sydsudans. Eller så snackar vi bara om kossorna som vi går förbi, säger Ebba Westergren.