I det gamla skolhuset vid Åkerby kyrka sitter Annika Blomgren och syr blå kuddfodral i sin tapetserarverkstad, i sällskap av verkstadskatten som är en skicklig sork- och råttjägare. Tygprover trängs på väggarna och högt uppe under taket står säckar med stoppning och kartonger med resårer. Huset är 370 kvadratmeter stort, men verkstan är för liten för att rymma ett tillräckligt stort klippbord. Innan Annika Blomgren blev tapetserare för sisådär fem år sedan jobbade hon i bank i 17 år. Och innan verkstan var just det så var den ett klassrum. Därifrån går vi in i bostadshuset och hamnar i nästa före detta klassrum som förvandlats till musiksal.
– Maken köpte en piporgel. För att få plats med den fick vi riva både en vägg och innertaket som var sänkt, berättar Annika Blomgren.
I rummet finns notställ uppställda för en hel blåsensemble. Det är Annika och de tre barnen som spelar blåsinstrument av olika slag – tuba, trombon, trumpet och kornett. Där finns även näsflöjter, maracasägg och en blåmålad flygel. Maken Jan Blomgren dyker upp och berättar glatt att orgeln är byggd av delar som blivit över när andra kyrkorglar renoverats.
– Den är ett containerfynd!
Han är inte bara organist, utan även professor i kärnfysik. Man kan säga att han är snickare också. Huset är rejält ombyggt. Oftast är det Annika som kläcker idéerna och Jan som snickrar.
– De infällda bokhyllorna under taket var en typisk Annikaidé, säger han.
Tre rum ligger i fil på bottenvåningen: musikrummet, ett litet bibliotek med sittgrupp och kakelugn samt en gigantisk matsal med en avdelad soffhörna längst bort som kallas vardagsrum. Möblerna är ett hopplock. Mycket är second hand som fixats till. Hemma hos tapetseraren finns det inga fina möbler, enligt Annika Blomgren. Som att bagarens barn blir utan bullar.
– Om man ska trycka in 30 ungdomar är det bara att släppa in dem. Vi har inte så fina grejer så att man inte törs röra sig, säger hon.
När de behöver något rotar de i uthus efter saker som kan åtgärdas. Och ett hack i tröskeln gör bara huset levande. Åkerby ligger längs Gysingevägen en dryg mil nordväst om Uppsala. Den äldsta delen av skolbyggnaden uppfördes 1846, fyra år efter att Sverige fick en lag om obligatorisk folkskola. Innan dess var det kyrkans uppgift att lära folk läsa och skriva genom kristendomsundervisningen. Skolhuset var också klockarbostad och heter formellt Klockargården. Utvändigt är huset rödmålat med vita knutar.
Kyrkomuren är tomtgräns. En del gäster tycker att det är läskigt att bo så nära kyrkogården.
– Men de är så lugna och fina, säger Annika Blomgren och syftar på dem som ligger i gravarna.
– Ja, det är värre med dem som inte är döa än, skojar Jan Blomgren.
Dörren slår när alla tre barnen kommer hem från skolan samtidigt, Klara, August och Joel som är 12, 14 och 16 år.
– Varning för tonåringar, säger Jan.
Pojkarna försvinner upp på övervåningen medan Klara ansluter sig till oss när vi går vidare till köket där det första klassrummet låg. Förr liknade köket ett mörkt hål får vi veta, men sedan en vägg slogs ut är det ljust och rymligt. Många semesterdagar har ägnats åt att snickra.
– Sommaren 1998 gick jag inte ut, säger Jan Blomgren menande.
Det var då köket förvandlades. När barnen var små hade de ett lekland på övervåningen. Ribbstolen och klätterväggen är kvar, men rutschkanan och repstegen är borttagna, liksom bollhavet. I uthuset ligger 35 sopsäckar fyllda med bollar.
– Det var ett elände att hitta grejer man tappat i bollhavet, minns Klara Blomgren.
På övervåningen ligger också de fyra sovrummen som alla har var sin klädkammare. Badrummet är rymligt och öppet ända upp till taknocken. Det känns som en kyrka, med en ovanligt stor dopfunt.
– Taket var Annikas idé. Det blev lite mer jobb, men det är smällar man får ta, säger Jan Blomgren och berättar att badrumsrenoveringen slukade sommaren 2000.
Väggar lutar och tak- och golvhöjderna varierar i Klockargården.
– Huset jazzar runt ganska mycket, det knäpper och har sig, säger Jan Blomgren.
– Men det sjunker inte längre, tillägger Annika Blomgren.
De tycker att deras hus låtsas vara en herrgård, fast det mera är som ett gammalt bondhus.