2010 fick Sverige sin 20 000:e polis. Mellan 2006-2010 hade en rekordsatsning gett polismyndigheten drygt 3 000 fler poliser. 2010 hade Sverige den högsta polistätheten någonsin då det fanns 215 poliser per 100 000 invånare. Sedan dess har den siffran sjunkit då befolkningen ökat från 9,4 miljoner till 10,2 miljoner under nio år.
Under ungefär samma tidsperiod har Missing People vuxit fram. Under sju års tid har man deltagit i hundratals sökinsatser både med och utan polisen.
I början av 2000-talet beskrev statliga utredningar medborgarnas medverkan i det polisiära arbetet som helt otänkbart. Under de senaste åren finns det dock inte en enda större sökinsats där Missing People inte har deltagit.
När 17-åriga Lisa Holm försvann 2015 sökte hundratals frivilliga krafter igenom ett område på ett tiotal kvadratkilometer. När tolvåriga Dante försvann i Falkenberg slöt närmare 3 000 personer upp och letade i tre dygn. Sociologerna Sara Uhnoo och Cecilia Hansen Löfstrand skriver i rapporten "Partnerskap mellan polis och medborgare" (2018) om samhällsutvecklingen. De menar att det skett en ansvarsförskjutning mellan staten och civilsamhället – mellan den statliga Polismyndigheten och Missing People som helt är uppbyggt av ideella krafter från civilsamhället.
I Missing Peoples register har man runt 60 000 personer över hela landet som får sms när organisationen behöver hjälp med en sökinsats. En resurs polisen bara kan drömma om.
– När vi kopplas in går våra sms ut till mellan 2 700 och 3 000 frivilliga sökare. Vi vet aldrig hur många det blir men vi har haft stora sökinsatser med 400 deltagare, säger Anneli Dimander, Missing People i Uppsalas verksamhetsledare.
Flera av organisationens medlemmar sammanfattar organisationens insatser så här: ”Om inte Missing People letar, vem gör det då?”. Det ansvaret hamnar hos polisen som även har andra uppgifter att utföra. I genomsnitt letar polisen ett par dagar tillsammans med exempelvis Försvarsmakten och den kommunala räddningstjänsten, efter en levande person. Efter det letar man efter en död kropp. Enligt Bengt Espmark, som varit en del av Missing People sedan starten 2012, letar polisen tills en rättsläkare förklarat att den försvunna personen inte kan vara vid liv.
– Då avbryts sökandet. Ansvaret för en död kropp hamnar då på kommunernas miljö- och hälsoförvaltning. En försvunnen död kropp anses som en sanitär olägenhet. Men Missing People slutar aldrig leta, förklarar han.