De gör rent hus i kyrkan

Det står en bänkspis med ugn innanför dörren till Vaksala kyrka. Den används förstås till att värma hantverkarnas matlådor, tänker man, men det är fel. Där gräddas degen som är deras viktigaste redskap för att rengöra väggarna och kalkmålningarna, som i vissa fall är runt 700 år gamla.
Den hederliga sirapslimpan som förut användes vid rengöring av kyrkor har ersatts av en specialdeg som smular mindre och kan bakas till önskad konsistens. Gummibröd, gomma pane efter ett italienskt recept, beskriver hur den känns i handen. Den mörka smutsen på väggen släpper förbluffande lätt under degen.
- Om färgen sitter löst och är ömtålig kan man forma degen till en rulle som man rullar över väggen, berättar konservator Thomas Wängelin som leder storstädningen i Vaksala kyrka.

Kyrkorummet är sprängfyllt av ställningar i flera våningar, stegar, skyddsplast och hantverkarnas verktyg - mest vanliga penslar i olika bredder, spatlar, hammare att knacka bort löst bruk med -  och en hårtork. Fixar konservatorerna till håret på fikarasten? Nej, den används för att torka kalkfärgen som de målar över lagningarna, så den får rätt nyans och smälter in i väggen.

Deras arbete handlar lika mycket om att skapa ett synligt resultat som att lämna så få avtryck som möjligt på de månghundraåriga väggarna.
- Besökare som kommer in när vi är klara ser ofta att något har hänt med kyrkan, men de kan inte riktigt säga vad det är, berättar Thomas Wängelin.
Uppe på ställningens översta plan, med hjälp av en extra stege, kan man lägga handen mot takets högsta punkt, i stenvalvens krön.
Den som vill kan känna 700 års kyrkohistoria flaxa med vingarna, och kanske ana en länk till den okände målare som en gång på 1300-talet klättrade här på sina ställningar och strök de första penseldragen över väggarna, men Thomas Wängelin och hans kolleger skrider knappast runt och är andäktiga. De är här för att jobba.
- Det är som en slags yrkesskada, när man har gjort några kyrkor. De blir framför allt en arbetsplats, konstaterar han sakligt, men medger att han visst kan fångas av spåren som finns efter de gamla mästarna.

Sedan slutet av juli har arbetet pågått i den avstängda kyrkan, i mitten av november ska den högtidligt öppnas igen, ren och grann. Thomas Wängelin tycker största fördelen med jobbet är att det finns en tydlig slutpunkt, då ställningarna tas ned och penslarna packas in. Men inte sällan går resan direkt till nästa kyrka där allt startar på nytt. Tidens gång håller dem sysselsatta.