"De förstörde mitt liv"

Mathias Rickman är 24 år och bor i Skärplinge. Det har gått nästan tio år sedan mobbningen kulminerade. I dag är han stark nog att berätta sin historia och hjälpa andra ungdomar.

– Det är som en revansch för mig, ­säger han.

Han sitter i soffan och stryker sin katt över ryggen. Hans mamma Anneli sitter i en snurrfåtölj mitt emot.

– Mathias har vänt händelsen till en styrka. Att föreläsa och hjälpa andra är ett sätt för honom att få ut allt ur kroppen, säger hon.

Mathias tar fram en dator och visar sitt föreläsningsprogram som har titeln ”Utsatthet och tillit”.

– Mina målgrupper är högstadie­elever och skolpersonal, säger han.

Allt började när han gick i förskolan. Han var utanför redan från början. Hans mamma minns.

– Under hela sin uppväxt har han haft problem med det sociala samspelet. Han ville alltid bestämma och hävda sin rätt. Han blev grinig om han inte fick som han ville, säger hon.

Föräldrarna skildes och Mathias flyttade mellan Uppsala, Enköping och ­Kristinehamn. Han tvingades att byta skola flera gånger när han som mest behövde kompisar.

– Jag var den nye killen i klassen. Gans­ka snart började utfrysningen, säger Mathias.

Han hade ett udda specialintresse – kollektivtrafik. I kombination med ett fenomenalt sifferminne utvecklade han detta till en sällsam nördhobby. Mathias visste det mesta om var enskilda bussar befann sig med sina id-nummer och ­vilka tidtabeller de körde efter. Ämnet uppslukade honom. Och det var lätt för andra att förlöjliga.

– Men jag såg inget fel på mig. Jag förstod inte varför jag var utanför. Men det är klart att jag blev ledsen. Jag grät ­ibland, säger Mathias.

För några år sedan fick han diagnosen ADD (Attention Deficit Disorder), alltså som ADHD men utan H som i hyperaktivitet. Tillståndet kännetecknas av att man är inåtvänd och ouppmärksam på omgivningen och därför är lättstörd och lättdistraherad. Med diagnosen föll bitarna på plats för honom och hela familjen.

Mathias började att förstå sig själv. I år har han anlitats av den ideella organisationen Sesam, som ordnar före­läsningar om hur det är att leva med dylika neuro­psykiska funktionsnedsättningar. I våras föreläste han i Uppsala om den mobbning som han hade utsatts för och som grundade sig i hans personlighet. För några veckor sedan ­föreläste han i Tierp.

När Mathias Rickman var 15 år och gick i sjuan i en skola i Kristinehamn kulminerade mobbningen.

För fyra år sedan, när en flicka hade utsatts för en liknande nätmobbning i samma stad, valde Mathias att träda fram med namn och bild i en intervju i Kristinehamns-Posten för att berätta att det går att vinna kampen mot mobbarna. Han var ett offer för en osedvanlig elakhet. Han valde att ta striden, men det kostade honom oerhört mycket.

Mathias grundlurades av ett grabbgäng att posera naken på chatsajten MSN. Gänget lurade honom att tro att han nätdejtade en jämnårig tjej som han var intresserad av. Men kontot var fejkat och riggat enbart för att lura honom. Flickans porträttfoto var snott på Facebook. I den fejkade konversationen hetsades Mathias av den som han ­trodde var hans tjej till att posera naken. Det hela filmades och lades ut till allmän beskådan på MSN.

Sådant är förödande för en 15-åring.

Kristinehamn har bara tre högstadieskolor. Det dröjde inte länge förrän ­filmen hade setts av väldigt många.

Mathias förstod först inte vad som skedde bakom hans rygg. Men den inblandade flickan tog upp händelsen med skolans kurator, som i sin tur kontaktade Mathias.

– Jag blev tom, säger han.

Mathias kan inte beskriva sin reaktion på annat sätt. Den går kanske heller inte att beskriva. Hans liv rasade. Elever ropade glåpord efter honom, han som hade varit utfryst ända sedan lågstadiet.

Mathias två sista år i grundskolan gick om intet. Han orkade knappt gå dit.

– De förstörde mitt liv. Skolan gick rent åt helvete. Jag har inget slutbetyg från grundskolan, säger han.

Hjälpen från skolpersonalen upplevde han och familjen som blandad. Endast vissa lärare och rektorer, och en elevassistent, gav ett bra stöd. Kuratorn ville polisanmäla gänget bakom dådet. Deras föräldrar ville hellre göra upp ­genom skolan, men kuratorn stod på sig och polisanmälde. Polisutredningen blev en ny mardröm för Mathias.

– Förundersökningsledaren hade ingen empati för en 15-åring. Hon verkade tycka att jag fick skylla mig själv, säger Mathias Rickman.

Sedan följde rättegången.

– Det var de jobbigaste dagarna i mitt liv. Jag fick allt kastat emot mig en gång till. Och jag mötte förövarna, säger Mathias.

Tingsrättsförhandlingarna ägde rum bakom lyckta dörrar, men utanför väntade pressen. Mathias löpte gatlopp med en jacka över huvudet när han lämnade tingsrättsalen. En kvällstidning följde fallet. Sju tonårsgrabbar dömdes för förtal och för sexuellt utnyttjande av barn.

Mathias fick en viss upprättelse, men han sjönk in i en depression. Han varken åt eller sov. Han tog antidepressiva mediciner något år efter rättegången.

Hans mamma och syster Jennifer, 21 år, har funnits där hela tiden för honom. Mathias får prata när han behöver, säger de.

– Jag är hans lillasyster, men jag har fått vara en storasyster, säger Jennifer.

Mathias går vidare. Minnet av händelsen har han lagt som ett fragment långt bak i huvudet, säger han.

En uråldrig mänsklig lärdom säger att ur tragedi och smärta kommer visdom. Ett lidande kan ge en människa en fördjupad livssyn, man blir insiktsfull. Vi funderar över detta ett slag, men ­Mathias kan inte sätta fingret på vad han skulle ha vunnit på eländet. Men det råder ingen tvekan hos mamman och systern.

– Han har fått en inre styrka. Numera är det han som tröstar mig. Och han kan stå upp inför folk och berätta om sin erfarenhet, säger Anneli.

Jennifer stryker under:

– Han är mer mogen än sina jämnåriga. Han dömer inte andra. Han öppnar sina armar för ungdomar som har problem. Han kan se från sitt perspektiv, säger hon.

Mathias har engagerad sig i samtalsgrupper i Unga Kris. Han är också kristen. En kristen dygd är att förlåta. Har han förlåtit förövarna? Han är tyst en stund, sedan skiktar han svaret.

– Jag kan inte förlåta på ett personligt plan. Men på en kristen grund kan jag förlåta, för de förstod inte vad de gjorde.

Framtiden då?

Först och främst vill Mathias fortsätta med sitt föreläsande. Samtidigt vill han skaffa ett grundskolebetyg, söka till gymnasiet och kanske bli beteendevetare. Det är en dröm. Mathias har levt igenom ett helvete och har fått mycket kunskap på vägen, om sig själv och om andra.