Det ringer hela tiden i Gülay Balikcis telefon. Och plingar till när någon skickat en gåva.
– Vi i föreningen har våra rötter och våra familjer där. I Uppsala finns det ett hundratal familjer från Tawkirar, därför känns det extra nära då alla har minst en anhörig som ligger begravd under rasmassorna. Det är en självklarhet för oss att hjälpa till, säger Gülay Balikci, som är engagerad i föreningen Tawkirar aktivitet- och kulturcenter.
Föreningen har startat en insamling för att hjälpa offren i hemtrakterna. Så här långt har de lyckats samla in drygt en halv miljon kronor.
Den första planen på att skicka ner en lastbil med förnödenheter till området visade sig däremot vara riskabel.
– Det sägs att bilar som tar sig in i regionen stoppas och kontrolleras, säger Gülay Balikci. Myndigheterna omhändertar materiellt stöd eftersom man inte vill att privatpersoner ska hjälpa till, förklarar hon.
Istället kommer medlemmar i föreningen att flyga till Turkiet och ta med pengar och förnödenheter.
Efter en stund kommer fler medlemmar i föreningen till lokalen för att hämta väskor fulla med tält, filtar och det mest nödvändiga. Resan ska dokumenteras på Instagram-kontot tawkirar_akcforening och de måste tänka på att ta med allt nödvändigt för sin egen resa, som batterier, eftersom man inte kan räkna med att något finns på plats. Biljetterna har enskilda medlemmar köpt för att alla pengar från insamlingen ska kunna gå oavkortat till de hjälpbehövande i Turkiet.
– Våra volontärer kommer att sova i bil och i tält precis under samma omständigheter som de drabbade i området. Vi har laddat upp med torrvaror och konserver till dem, säger hon.
Flyget går mot Adana i sydöstra Turkiet, varpå färden fortsätter med bil till Elbistan norr om Kahramanmaraş i södra Turkiet. Där är det nu snö och kyla och släktingarna bor utomhus. Efter fyra dagar kom hjälp, men bara med mat.
Medlemmar från Uppsalaföreningen Tawkirar aktivitet- och kulturcenter på Arlanda på väg mot Turkiet.
När Gülay Balikci berättar om släktingar som saknar anhöriga, stockar sig rösten. Hennes egen moster ringde i tisdags och berättade att hon kommit i säkerhet, men att hon flytt i bara nattsärken. Bakom sig lämnade hon ett raserat hus.
– Elbistan klarade det första skalvet bra, så alla resurser skickades ner till Kahramanmaraş, förklarar Gülay. När sedan efterskalvet kom på dagen hade folk gått inomhus efter att ha spenderat natten utomhus. Då fanns ingen räddningspersonal på plats, berättar hon och visar bilder i sociala medier på förödelsen.
Det är osäkert om de insamlade sakerna kommer att kunna skickas till Turkiet. "Men i så fall skickar vi dem till behövande någon annanstans" säger Gülay Balikci.
Hon har även varit i kontakt med pappan till en av hennes nästkusiner.
– Han är av den gamla skolan och hälsade att vi inte skulle oroa oss. Det är inte första gången vårt folk upplever katastrofer, säger hon. Det materiella går att bygga upp medan den känslomässiga biten är svårare.
– Jag tänker på alla traumatiserade barn och föräldralösa bebisar. Hur ska man hantera det?