Bröderna har sedan avfärden hälsat på sin familj en gång. "Vi saknar ju familjen men vi har också mycket som händer i Sverige nu", säger Mahdi Barbari. Foto: Axel Hilleskog.
Solen kommer från alla håll, högst upp i byggställningen på Kungsgatan. Vi klättrar upp för en liten stege den sista biten och sätter oss på taket. Domkyrkan och slottet tornar sig över staden, från taket känns det nästan som att vi är i jämnhöjd. Hadi och Mahdi Barbari, är 22 respektive 20 år gamla.
När de kom till Sverige för sex och ett halvt år sedan som papperslösa afghaner var situationen en annan. Hustaket vi sitter på känns nästan symbolisk för deras resa. Toppen av det berg de klättrat. På ett tak som de dessutom varit med att lägga. Nej, berättelsen om en sex meter lång gummibåt som korsar Medelhavet packad med kvinnor och barn som skriker och gråter känns avlägsen när vi sitter där och badar i solen.
Deras resa börjar i Iran, dit deras föräldrar flydde från Afghanistan. Familjen fattade ett kollektivt beslut att det var just Hadi och Mahdi som var de utvalda, de som skulle lämna och jaga drömmen om ett bättre liv.
– Det var inte lätt alltså, säger Hadi och tittar på Mahdi.
Det är nästan som att de sitter och småler mot varandra, och erinrar sig ett stort äventyr.
– Vi hade många problem. Det var därför vi bestämde oss för att flytta. Vi korsade gränsen till Turkiet och tog oss därifrån till Grekland. Men, vi fick sitta i fängelse där i 50 dagar eftersom vi korsade gränsen olagligt och de tog oss, säger Hadi och skrattar.
Mahdi sitter bredvid med benen i kors och ler snällt. Instämmande.
– Därifrån fick vi betala för att åka gummibåt till Grekland. Alla satt tätt. En spydde. Det var läskigt, fortsätter Hadi.
Berättelsen känns avlägsen när Hadi och Mahdi sitter där bredvid varandra, lugna och behärskade. De pratar om färden som om det vore en helgutflykt. Tonläget oförändrat från när vi hälsade på varandra någon timme tidigare.
– Det blir så, man vänjer sig vid problem och fara. Många saker slutar man bry sig om. Man vänjer sig vid att allt är extremt, säger Hadi.
Från Grekland till Makedonien. Från Makedonien till Serbien. Bröderna klättrade sig upp genom Europa ända till Tyskland. Överlevde bäst de kunde. Ibland behövde de tjuvåka på tåg och buss för att lyckas ta sig framåt på den långa vägen mot Sverige.
– Det var svårt. Mat fick man ta med sig. Men sedan får man vara lite hungrig också. Efter Grekland fanns det hjälp. Det fanns folk som ville hjälpa, säger Hadi.
Nu kommer Mahdi in i samtalet.
– Vi ville till Sverige för att vi hört att man kunde plugga och få ett jobb där, säger han.
Och så blev det. Nedslaget i Sverige blev däremot inte heller utan utmaningar. De placerades i HVB-hem och kom på det sättet till Uppsala. Men det dröjde inte länge innan de fick problem med uppehållstillståndet i Sverige. Lösningen? De flyttade ut i skogen varvat med att bo hos kompisar i stan. "Camping" kallar de det.
– Vi hade ett mål. Vi visste att vi inte hade en framtid i Iran. Det var bara att titta framåt, säger Hadi.
Återigen blir det så uppenbart att han berättar om det lite slentrianmässigt. Allvaret rinner ur berättelsen när Mahdi, återigen, sitter bredvid med benen i kors och ler.
"Vi hade många problem. Det var därför vi bestämde oss för att flytta", säger Hadi Barbari. Foto: Axel Hilleskog
Vid flera tillfällen var de nära att bli utvisade, det är något brödernas gode man Rolf Eriksson också vittnar om. Han träffade bröderna 2015 och ansvarade för deras kontakt med myndigheter och liknande.
– Jag var ju med på alla intervjuer med Migrationsverket så jag fick ju deras historia beskriven för mig. Så successivt förstod jag vad de hade varit med om. Vilket är en del. De har ju suttit i fängelse och åkt båt, berättar Rolf.
Likt bröderna berättar Rolf om hur det varit ett hårstrå från att de utvisats. Och hittills är det bara Hadi som faktiskt har ett permanent uppehållstillstånd. Men eftersom Mahdi också jobbar heltid och har fast inkomst bör det inte vara något problem för honom att få stanna.
– Blir det problem då ska jag jobba för att det ska fixa sig helt enkelt.
En sak Rolf säger etsar sig kvar, att deras resa inte är slut. Att det bara börjat. Enligt honom utmärker sig bröderna för deras "positiva attityd" och "driv".
– De kan gå hur långt som helst de där två.
Både Hadi och Mahdi Barbari har vunnit SM för unga plåtslagare. Foto: Axel Hilleskog
Hadi och Mahdi är helt ensamma på taket idag. Vi promenerar bort så att de kan visa hur det ser ut när de jobbar. De ställer sig båda i lutningen fastspända med selar och slår rytmiskt med sina hammare. Just tak har varit något speciellt för de båda. I hemlandet är taken ofta platta och inte lika utsmyckade som i Europa, så tak utvecklades till en fascination. Och eftersom fast arbete också var ett krav för att få stanna i Sverige passade det bra att utbilda sig till hantverkare.
– Man kan utveckla sig så mycket inom plåtslageri och vara kreativ. Det är något vi har i familjen. Att vara kreativa och jobba med händerna. Vår syster syr kläder. När vi var små visade vi bilder på kläder till henne så sydde hon, säger Hadi.
Bådas favorittak i stan är domkyrkans. Och det krävs inte en lång förklaring innan man börjar titta på byggnaden med nya ögon. Att varje liten bit placerats och fästs enskilt skapar en större förståelse för hur mycket arbete som lagts ner på huset man annars är så bortskämd med.
2020 vann Hadi SM för unga i plåtslageri. I år tog brorsan hem samma titel. Hantverket har blivit deras verktyg de använt för att skapa sig ett liv i Sverige. Verktyget de använt för att köpa hus, skaffa hund och ta körkort.
Brödernas familj är fortfarande kvar i Iran. Foto: Axel Hilleskog
– Känslan att ha en plats som tillhör en, något som det står ens namn på. Det har aldrig någon i vår familj upplevt. Vi har hela tiden flytt. Vi har växt upp så, säger Mahdi.
Anledningen till att de bestämde sig för att flytta till Heby är att det är lugnt. De gillar naturen och hundarna måste få komma ut och röra på sig. Men huruvida de kommer bli kvar vet de inte. Trots att båda trivs vill de fortsätta utvecklas och röra sig "framåt".
– Vi ska inte stanna på ett och samma ställe. Vi vill något större. Utvecklas och bygga något stort, säger Hadi.
Efter ungefär fem år i Sverige åkte bröderna tillbaka till Iran för att hälsa på familjen som de regelbundet har kontakt med över internet.
– Det var en häftigt och känslorna var blandade när vi skulle tillbaka. Vi saknar ju familjen men vi har också mycket som händer i Sverige nu som vi ville tillbaka till, säger Mahdi.