Det framgår av en doktorsavhandling av psykologen Filip Arnberg vid Kunskapscentrum för katastrofpsykiatri, Uppsala universitet.
– Det är glädjande att majoriteten återhämtar sig så snart efter att ha varit utsatta för akut livsfara. Samtidigt är det anmärkningsvärt att besvären för övriga överlevande oftast kvarstår, även många år efter olyckan, säger han.
Avhandlingen bygger på återkommande enkätundersökningar för att kartlägga förekomsten av traumatisk stress bland överlevare efter Estoniakatastrofen 1994, flygplansolyckan i Gottröra 1991 och en svår bussolycka med svenska skolbarn i Måbödalen i Norge 1988.
Vid Gottröraolyckan överlevde samtliga passagerare, alla utom en utan svåra fysiska skador. Vid Estoniakatastrofen däremot överlevde bara 137 av de 989 passagerarna, i många fall efter att under många timmar ha kämpat för sina liv i Östersjöns kalla vatten. Vid bussolyckan dog hälften av de 34 passagerarna, de flesta barn.
– Trots att utgången av olyckorna var så olika och trots att tiden som de överlevande svävade i livsfara varierade från bara några sekunder till flera timmar finns förvånansvärt stora likheter när det gäller posttraumatiska stressreaktioner. Den egna utsattheten ter sig viktigare än händelsens karaktär, säger Filip Arnberg.
Samtidigt betonar han att enkätsvaren efter de tre olyckorna inte är direkt jämförbara med varandra. Alla har besvarat precis samma enkäter, men efter olika lång tid efter olyckorna.
– Efter alla tre olyckorna gäller dock mönstret att de flesta har övergående stressreaktioner och att en minoritet har kvarstående besvär efter många år. Stress-reaktionerna verkar dock ha avklingat snabbare och andelen med kvarstående besvär vara något lägre efter Gottröraolyckan än efter Estoniakatastrofen, säger Filip Arnberg.
Fjorton år efter färjekatastrofen hade drygt var fjärde överlevande betydande posttraumatisk stress med bland annat mardrömmar och undvikande av situationer som påminde dem om olyckan. Nitton år efter Gottröraolyckan hade var sjätte passagerare den sortens reaktioner.
– Samtidigt bör man påpeka att följderna på lång sikt inte bara är negativa. Även bland dem med kvarstående posttraumatisk stress upplever många att den livshotande händelsen bidrog till personlig mognad och gjort dem mer livsbejakande. En del har blivit mer riskmedvetna, vilket kan vara på både gott och ont, säger Filip Arnberg.