– Jag vet att vår upptäckt har bidragit till att personer med allergier är bättre behandlade och har en högre livskvalitet i dag än för 50 år sedan. Samtidigt återstår många frågor att besvara innan vi kan känna oss nöjda, säger Gunnar Johansson, numera professor emeritus i klinisk immunologi vid Karolinska institutet.
Medicinhistorien är fylld av upptäckter som gjordes av forskare när de egentligen letade efter något annat.
Så var det också för Gunnar Johansson, som under sina medicinstudier vid Uppsala universitet i mitten av 1960-talet extraknäckte vid blodcentralen på Akademiska sjukhuset. En av hans uppgifter var att analysera immunglobuliner, antikroppar, i blodprover från patienter med benmärgscancer, myelom. Myelom uppstår i vita blodkroppar som tillverkar immunglobuliner och tanken var att analyserna skulle leda till bättre sätt att indela denna cancerform i olika undergrupper.
5 juni 1965 hände det oväntade, som skulle förändra inriktningen på hans eget fortsatta liv och skriva nya kapitel i medicinhistorien.
– Ett prov från en patient som nyligen insjuknat i myelom verkade visserligen innehålla ett immunglobulin, men det stämde inte med något av de då kända immunglobulinerna IgA, IgD, IgG och IgM. Först tänkte jag att det måste vara något fel med provet, men jag var för nyfiken för att kassera det, berättar han.
Det "möjliga" nya immunglobulinet döptes provisoriskt till IgND efter patientens initialer. Sedan tog det drygt ett år för Gunnar Johansson och Hans Bennich, som bedrev doktorandstudier på den dåvarande institutionen för biokemi, att i detalj ta reda på vad man hade hittat.
I arbetet deltog även andra forskare, däribland Leif Wide vid sjukhusets klinisk kemiska laboratorium som hjälpte till att utveckla testmetoder för att kunna spåra även ytterst låga mängder IgND i blodprover.
Arbetet var över förväntan framgångsrikt. Hösten 1967 kunde de i en serie vetenskapliga artiklar visa att IgND verkligen var ett tidigare okänt immunglobulin, att det spelade en unik roll för allergiska reaktioner, fanns i ytterst låg halt hos friska blodgivare och i flerfaldigt högre halter hos allergiska personer – och att det med hjälp av en av de nya testmetoderna även gick att fastställa om det var äggviteämnen från pollen, djurhår, födoämnen eller andra så kallade allergen som den allergiske patienten reagerade på.
Vid ett WHO-möte i Lausanne i Schweiz i februari året därpå klassades denna allergiantikropp officiellt som ett nytt femte immunglobulin, som fick namnet Immunglobulin E, IgE.
Med vid mötet fanns den japansk-amerikanska forskaren Kimishige Ishizaka från Denver university, som indirekt med ett antiserum också ansåg sig ha upptäckt IgE.
– Deras ansökan hade dock inte accepterats eftersom de inte hade några data på dess kemiska struktur, säger Gunnar Johansson.
Gunnar Johansson medger att det var en lycklig slump som gjorde att han och Hans Bennich upptäckte IgE, men han håller inte med dem som säger att de bara hade tur, ungefär som om de vunnit på lotto.
– När man snubblar över något märkligt gäller det också att inse att det är det och anstränga sig för att reda ut vad det är. Andra före oss hade tillgång till liknande myelomprover, men utan att reagera på att det skulle ha varit något särskilt med dem, säger Gunnar Johansson.
Upptäckten av IgE innebar ett stort lyft för den fortsatta forskningen kring allergier världen över och efter några år också för patienter med allergier.
1974 började läkemedelsföretaget Pharmacia tillverka det test, RAST, som forskarna hade utvecklat för att mäta IgE-antikroppar i blodprover och som så småningom blev en miljardsäljande produkt.
Tidigare hade diagnosen ställts med ett hudtest, som innebar att man injicerade (ofta orena, har det visat sig) extrakt av ämnen som patienten misstänktes vara allergisk mot och sedan avläste reaktionen på detta.
RAST var inte bara betydligt skonsammare, utan gav också mycket säkrare svar än hudtesterna.
– För dem som har allergier är det givetvis av stor betydelse att få veta vad de är allergiska mot och bör undvika, och vilka behandlingar som kan göra bäst nytta. Lika viktigt är att inte felaktigt klassa någon som inte har en allergi som allergiker, vilket var vanligt med hudtesterna, säger Gunnar Johansson.
Under de senaste årtiondena har en rad nya läkemedel tillkommit, som lett till att personer med allergiska sjukdomar i dag kan få behandlingar som har både bättre effekt och mindre biverkningar än tidigare.
Hittills finns dock bara ett enda läkemedel som riktar sig direkt mot IgE-molekylen. Denna så kallade monoklonala antikropp, såld under varunamnet Xolair, ges som en injektion under huden.
Under de drygt tio år som Xolair funnits tillgängligt för behandling av svårare allergier har det inte blivit den hit som många hoppades på. Men det innebär inte att det är något fel på läkemedlet.
– Att många inte blir besvärsfria på Xolair beror för det mesta på att den rekommenderade dosen och behandlingstiden varit för låg. Även när den totala IgE-mängden pressats ner till låga nivåer kan de ha kvar för mycket av just de reaktiva IgE-antikroppar som utlöser deras besvär, säger Gunnar Johansson.
I studier på mindre grupper av patienter med svår astma eller jordnötsallergi har forskarna nyligen prövat att ge en högre dos av Xolair än den gängse.
– Under behandlingens gång har vi övervakat dem med ett laboratorietest, CD-sens, som mäter graden av känslighet för allergenen. I de flesta fallen har de blivit CD-sensnegativa och symtomfria, säger Gunnar Johansson.
Han tror att en framtida behandlingsstrategi för patienter med svårare allergier kan bli att med individuellt anpassade doser av Xolair först se till att de blir kvitt sina högreaktiva IgE-antikroppar för att sedan övergå till att behanda dem med så kallad hyposensibilisering för att bli kvitt själva allergin.
Hyposensibilisering innebär att under kontrollerade former ge stigande doser av just de ämnen som patienten är allergisk mot – till exempel björkpollen, gräsextrakt, getinggift som sprutor eller födoämnen att äta tills dess att immunförsvaret omskolats till att sluta reagera med allergi.
– I studien på patienter med jordnötsallergi har vi nyligen visat att denna behandlingsstrategi kan vara mycket framgångsrik, säger Gunnar Johansson.
Trots alla framsteg återstår flera frågor kring allergier och IgE att besvara. Den största gåtan är fortfarande vilken roll denna antikropp normalt spelar i vårt immunförsvar.
Gunnar Johansson tror inte riktigt på en vanlig uppfattning, enligt vilken IgE:s huvuduppgift är att bekämpa parasitinfektioner och i brist på parasiter kan löpa amok och orsaka allergier.
– Min favorithypotes är att IgE fungerar som en slags dörrvakt för att tidigt kunna upptäcka extremt låga halter av främmande och potentiellt farliga proteiner och slå larm om detta till andra delar av immunförsvaret, säger han.