Annika Fagerström arbetade på Gillbergska barnhemmet, på Sysslomansgatan i Luthagen, under sommaren 1970. I UNT:s artikel om barnhemmen i Uppsala (se faktaruta) berättade hon om att personalen inte tilläts ta upp barnen om de inte skulle matas eller tvättas. Och i salarna var det helt tyst och lugnt.
Hon var rädd för att barnen hade blivit apatiska av den uteblivna kärleken och närheten.
– Barnen som jag skötte är fortfarande unga. Jag undrar ibland hur det gick för dem, sa hon då.
Nu vet hon, i alla fall hur det gick för ett av barnen. För efter att Björn Eklöf läst artikeln tog han kontakt med Annika Fagerström, genom UNT. Och nu har de träffats.
– Artikeln rörde upp saker i mig. Jag har upptäckt väldigt sent i livet vad jag vill göra, och jag har funderat mycket kring arv och miljö. Hur mycket har uppväxten på barnhemmet påverkat mig? Det var lite det jag var nyfiken på, säger Björn Eklöf.
Annika Fagerström lyssnar mycket. Björn Eklöf har mer att berätta, om hur saker gick sen, än vad hon kan berätta om de få månader hon arbetade på barnhemmet. Men en sak är viktig.
– Jag vill trösta dig med att vi i personalen var snälla och gulliga. Och så vill jag berätta att du fick närhet trots att vi inte fick ta upp och trösta er eller leka med er. Vi fick ta upp er när ni matades och badades. Och ni badades varje dag, det var en renlig tid det här. Någon gång satt vi i trädgården med barnen på filtar.
De pratar om tystnaden i salarna, som Annika Fagerström beskrivit. För de som själva har barn kan det förefalla otroligt att en stor sal med små, små barn kunde vara helt tyst.
– Barn förstår mer än man tror, och att vi inte skrek i salen säger en hel del om hur det var på barnhemmet. Det är lite sorgligt, säger Björn Eklöf.
– Den tystnaden kan jag tyvärr inte ta bort, jag kommer tydligt ihåg den, säger Annika Fagerström.
Fram till att Björn Eklöf var elva månader gammal bodde han på Gillbergska barnhemmet i Uppsala. Omständigheterna hemma var inte bra och efter tiden på barnhemmet fick han fosterföräldrar, som han sedan dess kallar mamma och pappa.
Lillebrodern, som lämnades till andra fosterföräldrar, har han fått nära kontakt med senare i livet. Och trots att de växte upp i olika familjer, med helt olika förutsättningar, har de blivit mycket lika – både i personligheterna och i sina intressen. De delar samma musikintresse, åker motorcykel och har båda varit musiker.
Björn Eklöf fick det bra hos fosterföräldrarna, och han är glad att han så tidigt hamnade där.
– Nuförtiden vill man till varje pris ha tillbaka barnen till de biologiska föräldrarna. För oss, mig och min bror, hade det blivit betydligt sämre. Det är en diskussion jag skulle vilja lyfta, säger han.
Annika, kommer du ihåg Björn?
– Jag förstod väl att han hade förhoppning om att jag skulle komma ihåg honom, men det är endast tre barn som fastnat på minnet och vi kunde rätt snabbt efter att vi tog kontakt avskriva att Björn var en av dem. Däremot har jag definitivt tagit hand om honom, vi bytte sal varje dag och skötte på så sätt alla barnen, säger hon.
De var båda glada med att ha träffats. Kanske kommer de att höras igen.
– Jättekul att du hörde av dig, säger Annika.
– Det var skönt att få berätta att det gick bra för mig, trots din oro, säger Björn.