De är stolta över sin son som gillar killar

Med stolthet i rösten berättar Anders Lundgren och Mary Nilsson att sonens homosexualitet inneburit en omställning och ett uppvaknande som berikat deras liv.
De har lärt sig massor om könsroller, om samhällets heterosexuella normer och alla dessa förväntningar på att man ska träffa någon av det motsatta könet, gifta sig, få barn och leva lyckligt i resten av sitt liv.
- Så ser ju inte verkligheten ut. Människor kan vara på alla möjliga sätt, säger Anders Lundgren.

Vi har sjunkit ned i vardagsrummets fåtöljer i Anders och Marys lägenhet i Svartbäcken i Uppsala. Härifrån har man utsikt över ena kortväggen där porträtt hänger på sonen Rickard och hans sambo sedan 10 år tillbaka. Det är ett snyggt och stiligt par med varma blickar.
Rickard, som hunnit fylla 30, var 18 år när han berättade att han är bög.
- Det var inte tal om att försöka omvända honom, för det går inte att ändra på en människas sexuella läggning, säger Anders Lundgren på ett självklart sätt.
Anders Lundgren hade förstått att Rickard var bög långt innan sonen själv berättade. Känslan var svår att sätta ord på. Den bara fanns där. Några pusselbitar hade han fått under tonåren, Rickard hade aldrig några flickvänner men många tjejkompisar.
- Fast han var inte särskilt feminin till sättet. Han var händig och gillade att meka med cyklar och datorer. Egentligen fanns det inget konkret att sätta fingret på. Jag bara visste.

För mamma Mary trillade polletten ner lite senare. Ja, kanske först när Rickard berättade.
- Jag kommer ihåg att Rickard och jag stod och småpratade om allt möjligt i köket. Jag och Anders har alltid haft en nära kontakt med barnen så det var inget konstigt att vi kom in på det här med att tycka om tjejer och killar. Det var inte så att vi satte oss ned för att prata allvar. Det kom väldigt naturligt när Rickard sa, " ja, jag tycker om killar". När han sa det var han övertygad om att vi inte skulle ta avstånd från hans sätt att leva.

Båda beskriver beskedet som omtumlande till en början. Mary funderade mycket kring varför vissa människor är homosexuella och om det fanns något i uppväxtmiljön som påverkat Rickard.
- Men sen förstod jag att man föds till det, det är inget man blir, säger Mary Nilsson.
Hon var också orolig för hur det skulle gå för sonen.
- Jag tänkte att det blir ett annat liv nu för Rickard och på risken att utsättas för våld, hot och trakasserier. Homosexuella män har det tuffare än lesbiska tjejer. En lesbisk tjej kan gå och hålla sin tjej i handen på stan och kramas men det kan inte bögar göra lika enkelt utan att provocera.

Mary minns också att det föddes en kunskapstörst och vilja att lära sig mer om den homosexuella världen. Hon läste en massa böcker och kom underfund med att kön är en social konstruktion. Hon började se på världen på ett annat sätt, satte på nya glasögon och hajade till när tv sände någon sliskig film om kärlek, heterosexuell så klart och väldigt stereotyp.
- Sen gick jag på studiebesök med Rickard på Pride och jag började känna mig mer och mer hemmastadd i den världen, säger Mary Nilsson.
Pappa Anders kommer ihåg att han och Mary resonerade mycket kring hur de skulle vara mot sin son, om vikten av att inte vända honom ryggen och visa att de älskade honom lika mycket som förut.
- Föräldrars stöd är viktigt i alla sammanhang och eftersom samhället är inställt på att alla är heterosexuella måste åtminstone föräldrarna ge den uppbackning som krävs, resonerar Anders Lundgren. Sen kunde man säga tokiga saker innan man vant sig, det kom säkert en massa grodor ur mun på en, tillägger han.

För Anders och Mary var det egentligen ingen stor grej att sonen blev kär i killar utan mer en vanesak. Deras accepterande attityd tror de har att göra med hur trygg man är i sig själv.
- Folk med fördomar ser homosexualitet som något hotfullt och obehagligt. Eftersom det är annorlunda blir det skrämmande. Det är nog inte för att folk är rädda för att människans fortlevnad är hotad, säger Mary Nilsson.
Hon och Anders Lundgren kommer från Kiruna och är uppvuxna i ett lite kärvare klimat präglat av en machokultur. När Anders växte upp bland gruvarbetare var homosexualitet inget man pratade om, det fanns liksom inte.
- Men jag måste ändå säga att det har varit lättare att berätta om Rickard för folk med arbetarbakgrund. Det har varit lite mer raka puckar och man har fått en dunk i ryggen, säger Anders Lundgren och fortsätter:
- Min erfarenhet är att vissa akademiker gömmer sig bakom en dubbelmoral och raljerar med bögar på ett snobbigt sätt. Om någon häcklar homosexuella ryter jag ifrån. Men man kan inte alltid ta strid. Kommer det något obetänksamt från en person kan jag låta det vara.

Att komma ut ur garderoben är ingen engångsföreteelse, det får homosexuella göra många gånger om under sin livstid när bekantskapskretsen utvidgas. Även föräldrar till homosexuella barn ställs inför valet att berätta i alla nya sammanhang.
- Man har ju inte en stämpel i pannan där det står "min son är homosexuell". Man får säga det när det känns naturligt, säger Mary Nilsson.
Anders Lundgren och Mary Nilsson är med i nätverket Stolta föräldrar till hbt-personer i Uppsala och tycker att de har haft stort stöd och utbyte av att träffa andra hbt-föräldrar.
- Vi är på samma våglängd och kan ventilera viktiga saker med varandra. Det blir så uppenbart hur man gick omkring med skygglappar förut, säger Anders Lundgren.
Dessutom är Stolta föräldrar ett ansikte utåt. De syns i Pride-tåget och skapar opinion genom att informera och göra reklam för sig själva.

De beklagar att det finns föräldrar som tar avstånd och som inte kan acceptera sitt barns sexuella läggning. Mary Nilsson säger att många homosexuella kommit fram till Stolta Föräldrar i Pridetåget och sagt att deras mamma och pappa aldrig skulle stå upp för dem på det här sättet.
Deras erfarenhet är att många i deras omgivning rycker på axlarna. "Vad sjutton spelar det för roll att han är bög". Det är oftast inte så farligt att berätta.
Men det är väl medvetna om att det finns föräldrar som kastar ut sina barn, bryter kontakten, vägrar träffa barnets partner, behandlar partnern som luft eller inte låtsas om sitt barns sexuella läggning.
- Det är nästan så att man skulle vilja ta dem i hampan och säga "så här är livet". De behöver upplysas, säger Anders Lundgren.
Mary Nilsson nickar instämmande och säger att det är svårt att förstå hur man kan förskjuta sitt barn för att man inte accepterar att barnet berättar vem man innerst inne är.

De är stolta över sin son som gillar killar

Anders Lundgren och Mary Nilsson skäms inte över att deras son är homosexuell. Men de vet många andra som gör det. När sonen kom ut var det bara att gilla läget och de har stöttat honom från första stund.