Lukten av nya trägolv och möbler går inte att ta miste på. I det 140 kvadratmeter stora huset i stadsdelen Valsätra har paret fått ett hem precis som de ville ha det. Och då pratar vi inte bara om valet av klinker i badrum och färg på väggarna. Det unika med huset är att det är skräddarsytt för att passa parets livsstil in i minsta detalj.
– Vi har flyttat ihop efter att ha bott stort på var sitt håll, jag i hus och Staffan i radhus. Då fick vi kompromissa oss fram till ett hem som passar oss båda, säger Britt-Marie Landing.
Britt-Marie har ett eget vardagsrum och arbetsrum och Staffan har detsamma, det vill säga huset har två vardagsrum och två arbetsrum. Sovrummet är gemensamt, liksom övriga utrymmen som badrum med bastu, tvättstuga, uterum och kök.
Hon är ingen stor tv-tittare, medan Staffan å sin sida ser mer på tv. I hans vardagsrum står därför tv-apparaten, bokyllorna och läsfåtöljer, hennes är omgärdat av bokhyllor och en läsfåtölj. Skjutdörrar mellan de olika delarna av huset gör att de kan ägna sig åt sina fritidsintressen på var sitt håll när andan faller på. Varsitt arbetsrum ville de också ha för att få plats med datorer, pärmar och personliga föremål.
Ingen av dem kunde tänka sig att bo i lägenhet och allra minst i ett seniorboende. När de bestämde sig för att förverkliga sin dröm om ett nytt hus, arbetade de sig metodiskt fram till en lösning genom att ta reda på allt de kunde. De var inte rädda för förändring och tvekade inte att slå till.
– Om man ska göra som många andra, borde vi ha flyttat in i ett seniorboende men det passar inte oss. Vi ville ha nära till naturen, bo på markplan och flytta in i något nytt, för att slippa renoveringar, säger Staffan Bohlin.
Det nya bostadsområdet är långt ifrån klart, Britt-Marie Landing och Staffan Bohlin var en av de första husägarna att flytta in.
– Mestadels är det barnfamiljer som bygger nytt – och så vid då, som är lite äldre. Det passar oss bra, vi ville inte flytta någonstans där det bara bor pensionärer, säger Britt-Marie Landing.
Vi sitter i deras inglasade uterum, solen ligger på och det är behagligt varmt. Staffan Bohlin har avverkat en lektion i tyska på senioruniversitetet i Uppsala på förmiddagen, Britt-Marie har varit ute på en långpromenad med golden retrievertiken Loppan, nio år.
Vad tyckte era barn och barnbarn om att ni byggt hus vid er ålder?
– De tycker det är starkt och modigt av oss, alla är positiva och stödjande, säger Staffan Bohlin.
Britt-Marie Landing berättar att hon älskar att planera och genomföra saker och tog sig an husprojektet med liv och lust.
– Annars blir jag för otåligt, jag måste alltid ha något på gång, säger hon.
Paret träffades på nytt efter 35 års uppehåll. De var gamla ungdomskamrater som lekt och gått i skolan ihop i Uppsala.
– Vi lärde känna varandra i tolvårsåldern, jag gick på Skrapan och Staffan på läroverket och sen hade vi en flirt i sena tonåren när vi umgicks i samma ungdomsgäng, berättar Britt-Marie Landing.
I 20-årsåldern tappade de bort varandra när de fortsatte åt olika håll i livet. Bägge bildade familj, Britt-Marie Landing drev under många år Landings konditori i Uppsala med sin dåvarande man och Staffan flyttade från Uppsala.
– Sen träffades vi av en händelse igen 1997 uppe i Sälen där jag arbetade som konferensvärdinna på Högfjällscenter och efter några år blev vi särbos, berättar Britt-Marie Landing.
Ingen av dem tycker att de undvikit att göra saker i livet för att de inte vågat.
– Allting blir så mycket enklare när man inte är rädd för att pröva nytt. Jag tror att det är en läggningsfråga, jag brukar tänka ”vad är det värsta som kan hända?” och då är det inte så mycket, säger Britt-Marie Landing.
Men något är ni väl ändå rädda för?
– Jo, att bli sjuk och få en obotlig sjukdom, säger Britt-Marie.
– Vi är inte rädda för så mycket i vardagen. Vi har nog fått en grundtrygghet från födseln. Problem har vi som de flesta haft genom livet. Men det är saker man har lärt sig av. Jag säger tvärtom att jag haft tur som fått det så bra på gamla dagar, säger Staffan Bohlin.
Britt-Marie Landing har haft ett rättesnöre genom livet som hon hållit fast vid. Det är den franska sångerskan Edit Piafs berömda sång ”Non, je ne regrette rien”, på svenska ”Nej, jag ångrar ingenting”.
– Det är ingen idé att ångra något. Det är mer konstruktivt att se framåt, det är så jag hittar min motivation till förändring, säger hon.
Britt-Marie utbildade sig till barnavårdslärare och arbetade sedan i 20 år som lärare innan hon hoppade av lärarbanan och drev Landings konditori tillsammans med sin dåvarande man.
–¬Det var vågat att gå från en trygg ordinarie lärartjänst till ett otryggt företagarliv! Men väldigt stimulerande var det och härliga 15 år innan vi sålde företaget.
Staffan Bohlin, som är läkare, har aldrig varit rädd för sjukdomar, fast han vet mer än de flesta om hur de kan drabba människor. Däremot har han haft tandläkarskräck.
– Jag fick alltid ta lugnande tabletter när jag var yngre, nu bryr jag mig inte.
Blir rädslan mindre med åren?
– Jag tror tvärtom, att för många kan den bli värre, säger Britt-Marie Landing, som plötsligt kommer på ett tillfälle då hon var riktigt rädd. Det var när hon åkte skidor i alperna med sin dåvarande make och lämnade deras tre små barn hemma i Uppsala.
– Jag minns att jag var rädd för att jag skulle råka ut för en flygolycka, så jag ringde en väninna och bad henne ta hand om barnen om det skulle hända något.
I många år red hon och tiden efter att hon fått barn kunde hon också känna en rädsla för att hon skulle skada sig när hon satt på hästryggen.
– Känslan fanns i bakhuvudet att om jag skadade mig så skulle kanske mina barn inte ha någon mamma.
Till slut kan paret inte komma på något mer som de varit rädda för. De enas om att rädsla är en känsla som hämmar människors personliga utveckling. Och om det är något de skulle vara rädda för i dag så är det just det att inte kunna fortsätta att utvecklas som människa. Att våga tänka nytt och handla därefter gör livet lite mer lustfyllt, menar de.