Internationellt är fenomenet games for health, spel för hälsan, ett hett ämne. Det är det snabbast växande forsknings- och utvecklingsområdet inom sjukvården just nu, enligt organisationen Dataspelsbranschen.
Det är inte vilket kommersiellt dataspel som helst vi talar om. Dataspelen är specialutformade av personal inom sjukvården och dataspelsdesigner.
I dag finns ett hundratals dataspel i världen som används för att förebygga, behandla och rehabilitera patienter inom vitt skilda områden som till exempel depressionssjukdomar, adhd, Parkinsons sjukdom, stroke, diabetes och fetmabehandling.
I USA, där utvecklingen började, har interaktiva dataspel för strokerehabilitering hittills godkänts som medicinsk behandling av FDA, Federal Food and Drug Administration, motsvarigheten till Socialstyrelsen i Sverige.
Och i Holland stödjer staten utvecklingen av dataspel inom sjukvården för att man där anser att det är en kostnadseffektiv metod med positiva effekter. Med andra ord, staten sparar pengar på att ordinera dataspel i stället för traditionell behandling.
Dataspelet Re-mission är till exempel ett spel som hjälper barn med cancer och som är under behandling. Spelet lär barn vad som händer under en cancerbehandling och syftar till att underlätta barnens förståelse för varför de ska ta sin medicin, varför de tappar hår och blir trötta och så vidare.
Men i Sverige finns bara en handfull exempel och flera av dem är i uppbyggnadsfasen i samarbete med forskare och läkare.
– Vi har några exempel på spel för att rehabilitera strokepatienter, arbetsminnesträning för barn med bokstavsdiagnoser och depressionsbehandling. Det finns också dataspel som lär barn med diabetes om blodsockerkontroll. Ett par äldreboenden i landet använder även Nintendo Wii-spel för att fysiskt aktivera de äldre, säger Per Strömbäck på branschföreningen Dataspelsbranschen.
Men hur går det då till att använda spel i vården? ”Barn vill inte gå i psykoterapi och ta piller. Men de spelar gärna spel.” Så beskriver barnpsykiatern och speldesignern Ruslan Savitskij vid Nacka sjukhus fördelarna med att behandla deprimerade barn och ungdomar med hjälp av specialutvecklade dataspel.
Barn som inte behandlas riskerar även att drabbas som vuxna, därför är det viktigt att agera snabbt och konstruktivt, menar han.
– När jag träffar de här barnen frågar jag vad de gör på fritiden. De svarar att de spelar spel. Många sitter hemma och gör inget annat för att de är dataspelsberoende. För att komma närmare barnens verklighet och vardag, tänkte jag att vi måste gå in i den här världen och dra nytta av den när vi behandlar, säger Ruslan Savitskij.
Barnen blir inte deprimerade för att de är dataspelsberoende, poängterar han.
– De här barnen mår dåligt innan de blir beroende. Till slut blir dataspel den enda trösten, att trycka på knapparna blir ett sätt att göra sig av med sin frustration.
Det spel han utvecklat heter Happy nation och baseras på en psykoterapeutisk behandlingsmodell i grupp. En del i spelet går ut på att öka kunskapen och förståelsen kring ångest och depression. Spelarna träffas via Skype, och ett uppdrag handlar om hur de ska ta sig ur en depression.
– Vi ska utveckla spel som är upplyftande och bra. Men här i Sverige finns ett motstånd. I sjukvården är många skeptiska inför dataspelsterapi och frågar sig om det om det verkligen funkar. De utvärderingar vi gjort visar att det gör det, säger Ruslan Savitskij.
Han tar även upp de positiva effekterna av minnesträningsspel som finns för barn med adhd och som utvecklats av hjärnforskare på Karolinska institutet i Solna.
– Istället för att medicinera barn med centralstimulerande läkemedel, som kan ge biverkningar i form av huvudvärk, irritation, hjärtklappning och sömnsvårigheter, kan man ersätta behandlingen med spel.
Men enligt SBU, Statens beredning för medicinsk utvärdering, är det vetenskapliga underlaget otillräckligt för att avgöra om datorstödd träning av arbetsminnet är effektiv eller inte.
Just träning av arbetsminnet är annars något som finns i ett spel för patienter som haft stroke.
Efter en stroke följer ofta en lång tid av rehabilitering. Martin Rydmark, professor i medicinsk informatik vid Sahlgrenska akademin i Göteborg, har varit med och utvecklat en spelplattform under rubriken World of Vårdkraft. Det är en virtuell värld som hjälper patienterna att i hemmiljö få tillbaka sin rörelseförmåga men också minnet och uppmärksamheten.
– Att rehabilitera en patient som fått en stroke är en långvarig och svår process. Reparationen av hjärnan varar flera år eller livet ut. Precis som inom idrott måste lärandeprocessen ske med regelbundenhet och svårighetsgraden stegvis öka. Det ställer enorma krav på individen att orka och tyvärr har vi inga personliga coacher inom vården. Patienten lämnas åt sitt öde och får träna på egen hand, säger Martin Rydmark.
För att patienten ska finna en lust och en drivkraft att träna med ett specialutformat dataspel, måste belöningssystemet i hjärnan triggas i gång för att det ska kännas roligt, förklarar Martin Rydmark.
– Det gäller att hitta en individs intresseprofil och spinna vidare på det så att hjärnan belönas när du spelar.
Säg till exempel att du är intresserad av resor, då kan du vandra runt i ett virtuellt Toscana och gå på museer eller besöka vingårdar. Övningarna du gör på datorn kan vara fysiska, som att dansa, eller röra vid virtuella föremål eller så tränar du din observationsförmåga och får in träning av din kognitiva förmåga. Social träning får du genom att chatta och umgås med andra spelare.
Parallellt med spelandet finns en läkare och arbetsterapeut som utvärderar och checkar av att patienten utvecklas.
– Det viktigaste i rehabiliteringen är att du ska ha roligt, att du får feedback och att det är en utmanande upplevelse! Därför gäller det att ringa in en persons intresseprofil som gör att programmet skräddarsys för en individ, säger Martin Rydmark och fortsätter:
– Sedvanlig rehabilitering är oftast inte optimal. Det finns datorstödd rehabilitering men då är du oftast hänvisad till en särskild klinik och du interagerar inte med andra människor i samma situation. Allt för många av de äldre patienterna lämnas på sitt boende och har i bästa fall en läkarkontakt en gång i månaden. Träningen rinner ofta ut i sanden, säger Martin Rydmark.
Utvärderingar han gjort visar att patienten får en stärkt självkänsla av att utmana sig själv i spelet. Men mer då?
– Jo, det går att se vissa framsteg. Men det viktigaste är att börja våga lita på sig själv och sina förmågor, då kommer framstegen allteftersom.
De invändningar han stöter på kommer från kolleger, som menar att den personliga kontakten försvinner i vården.
– Patienter och anhöriga däremot gillar idén. Människan har alltid spelat spel och älskat att gå in i kreativa, engagerande fantasivärldar.
Men än så länge är spelet som ingår i forskningsprogrammet på Sahlgrenska akademin dyrt, eftersom de är individanpassade. Tanken är att i framtiden kunna köpa hårdvaran på vilken elektronikkedja som helst och därefter tanka ner applikationen från sjukvårdens system. I dag finns utrustningen på några få ställen i Sverige och Norge, bland annat på Högsbo sjukhus och Sahlgrenska universitetssjukhuset i Göteborg.
Hur stor är potentialen för att Sverige utvecklar den här vårdformen? Och hur vet man att patienten verkligen tillgodogör sig spelbehandlingen? I en del, men inte alla dataspel, finns en läkare, psykolog eller arbetsterapeut med som utvärderar och vägleder. Men i vissa spel är det spelarna själva som agerar. Spel är billigare än personal. Det är bra, tycker förespråkarna, men inte alltid det främsta skälet.
– När det gäller depression tror jag inte att det alltid går att behandla med spelterapi. Men jag tycker att det är patientens val att testa. Traditionellt sett är det en läkare som talar om för patienten hur han eller hon ska behandlas. Här blir patienten delaktig, läkaren är mer av en rådgivande expert, säger Ruslan Savitskij.