Utanför fiket i Uppsala, där vi möter upp Erik Hansson, sitter en man på en bänk. Han ser lite sliten ut och de flesta av människorna som skyndar förbi ignorerar pappersmuggen han har framför sig. Endast genom sin närvaro väcker han tankar och känslor. Vad gör han här? Varför tigger han? Om jag ger honom pengar, kommer det verkligen gå till honom själv eller är det en kriminell organisation som kommer att roffa åt sig vinsten? Och varför ska han få pengar, när det finns så många andra utsatta grupper som har det svårt?
– Titta på alla andra människor ute på gatan. Vi tänker ingenting om dem och ifrågasätter inte vad de håller på med. De väcker inga känslor hos oss. Men egentligen vet vi ju precis lika lite om mannen som sitter och tigger som vi vet om dem, säger Erik Hansson.
I sin avhandling har Erik Hansson, som är doktorand i kulturgeografi på Uppsala universitet, analyserat våra känslor och reaktioner på tiggande EU-medborgares närvaro. Han har även undersökt hur tiggeriet, och reaktionerna på det, har sett ut genom historien. Forskningsmaterialet består av 1 329 artiklar som publicerats i media under perioden 2014–2016. Han har också tittat på inlägg i sociala medier som Flashback, samt gjort intervjuer och observationer.
Klart är att tiggare är något som alla människor har en åsikt om.
– Det är de här starka känslorna som tiggandet väcker som gjorde att jag började intressera mig för ämnet. Bara inom en och samma familj kan man vara så fundamentalt inte överens i frågan. Alla är fast i sin övertygelse, säger Erik Hansson.
Att tiggare väcker så starka känslor hos oss har bland annat sin förklaring i att vi i mötet med tiggare också måste möta vår egen självbild.
– En del kanske tänker på sig själva som solidariska, men sen tar de ändå omvägar för att slippa möta tiggande människor eftersom de mår dåligt av det.
Andra känner att tiggarna gör intrång i vardagen genom att söka uppmärksamhet och vara annorlunda.
– Mötet med tiggandet ger en ond känsla och det likställs med att människorna som tigger själva är onda eftersom de ger upphov till den känslan.
Trots att vi upplever tiggarna som ett nytt inslag i stadsbilden är debatten om tiggeriets varande eller icke varande något som pågått i alla tider. I sin avhandling skriver Erik Hansson att inställningen till tiggeri var ambivalent redan på medeltiden och det sammankopplades med brist på moral och en ovilja att arbeta.
– Det är väldigt viktigt att trycka på att det här är historiska tendenser som vi sett många gånger tidigare. Det här är bara en ny variant av samma berättelse.
I dag sätter vi ofta likhetstecken mellan att vara tiggare och att vara rom. Men senast debatten var på kartan under 1990-talet, då psykiatrireformen genomfördes och många blev utslängda från mentalsjukhusen, var det till övervägande svenska, hemlösa, missbrukande män som tiggde.
– Man pratade om att det var dumt att skänka dem pengar, för deras situation kunde lösas genom att gå till soc bara de själva ville. Men med EU-medborgarna fungerar inte den förklaringsmodellen. Det blir en kognitiv dissonans, säger Erik Hansson.
Tiggarna blir en förkroppsligad paradox då de å ena sidan inte hör hemma i det svenska välfärdssamhället, å andra sidan går det emot våra principer om solidaritet och jämlikhet att inte hjälpa dem. På politisk nivå kretsar debatten främst kring tiggeriförbud, något som Vellinge kommun var först ut med att införa. Detta efter att Högsta förvaltningsdomstolen slog fast att förbudet är förenligt med ordningslagen.
I Uppsala kommun har frågan diskuterats, men i nuläget finns inga planer på att gå samma väg. Erik Hansson menar att debatten behöver hållas på en högre nivå än att bara prata om förbud.
– Idén att om de tiggande människorna försvinner så försvinner också problemen är tilltalande. Men det är inte så enkelt. Debatten kring människor som tigger kan tyvärr vara fascinerande enkelspårig. Man bortser från att de sociala problem som deras fattigdom och utsatthet manifesterar berör liknande problem som svenska medborgare möter gällande hemlöshet och utförsäkringar. Det finns ingen långsiktig plan för att komma fram till seriösa lösningar så att vi kan tillgodose de här personernas behov och mänskliga rättigheter.