– Det är som att hänga sig i badrummet: ”Jag orkar inte ta itu med allt det där, så jag gör slut på det.”
Han har naturligtvis fel. Få saker är lika lustfyllda som en bra undergång. Efter första tredjedelen av en film som The day after tomorrow, när naturkrafterna gjort sitt med New York, kan man i princip stänga av. Vad beror det på?
Kanske har vi en underförstådd nollnivå inom oss – allt som människan har konstruerat, allt som reser sig ett stycke ovanför marken är instabilt, en sorts förhävelse och förtjänar att gå under. För att få veta mer om det går jag på ett föredrag med titeln ”Varför gillar vi när världen går under?”
– Lockelsen ligger i den förbjudna tanken att våra moderna liv har blivit alltför bekväma, och det bästa vore om allt gick under, så att vi fick tillfälle att börja om, säger Jerry Määttä. Han är forskare vid litteraturvetenskapliga institutionen i Uppsala.
– Vi känner att våra liv är korta och meningslösa om de inte ställs mot en större fond: det våldsamma men meningsfulla slutet på världshistorien.
Määttäs favoritundergång är John Wyndhams Triffidernas uppror (1951), en föregångare till zombiegenren med växter i huvudrollen.
– Den är knappast ett mästerverk, men innehåller en del besynnerliga scener som stannar kvar.